Som liten fick jag ofta höra på utvecklingssamtalen i skolan att jag verkade vara så otroligt bekväm och självsäker i att ta plats och prata inför folk. Jag tror inte ens att ordet scenskräck existerade i mitt vokabulär vid den tiden; jag älskade att spexa till mina presentationer, sjunga solo på skolavslutningen och var i mitt esse så fort jag fick kliva upp på teaterscenen och gestalta helt sprängda karaktärer. Minnesbilder av ruset som brukade pirra ända ut i fingerspetsarna och känslan av konstnärlig amatör-kreativitet hemsöker mig fortfarande, i positiv bemärkelse. 

Teaterscenen var min magiska lilla värld där jag fick leva ut all knasig fantasi och få utlopp för all överskottsenergi som konstant pulserade inom mig. Jag hängav mig till scenkonsten och ville bara dyka djupare in i den världen ju längre tiden gick – och det gjorde jag också.  Ett tag var jag till och med inställd på att det var teater jag skulle pyssla med livet ut, på ett eller annat sätt. Jag kunde inte få nog av fjärilarna i magen som framkallades varje gång jag stod i stormens öga och fläkte ut mina monologer. Det var som att vara nykär tusen gånger om, ganska najs med andra ord.

Helt ärligt förstår jag mig inte på mig själv. Folk brukar ofta prata om att man blir mer bekväm och obrydd med åldern men för mig tycks det ha gått åt motsatt håll. Skräll. Det råkar ju vara lite av ett personlighetsdrag jag har; att gå min egen väg vare sig jag vill det eller inte. Möjligen är det att självmedvetenheten har sprungit ikapp mig i takt med att jag åldrats och att detta schasat undan potentiella segment som kan få mig att se dum ut. Ack vad det suger att bli vuxen, lagom och genomtänkt.

Det är värt att tillägga att jag hycklar lite, som vanligt. Det finns absolut tillfällen då den där uppmärksamhetskåta jäveln i mig vaknar till liv och trålar efter chanser att sola i glansen av att stå i centrum (LADADADIDADADA dsvdv). Men den sidan är numera opålitlig och oförutsägbar. Lite som när ett genant minne från 2007 väljer att hemsöka en klockan 01.37; man vet liksom aldrig när det lockas fram. Jag finner dock ett lugn i att glöden fortfarande pyr i en avlägsen cell någonstans inom mig och det kan den gott få fortsätta göra.

Möjligen är det här med att spela Allan på scen lite av en färskvara, det krävs att man underhåller den sidan av sig själv ganska ofta för att avstigmatisera det. Det må vara en ganska märklig grej att stå och fläka ut sig sådär på scen gestaltande någon slags fiktiv värld men det kan nog också vara ganska nyttigt för ens persona. Jag hoppas att jag i fortsättningen kommer kunna trolla fram de där dragen lite oftare; för helvete vad jag kan sakna att ha så mycket självdistans.