Alla vi fotbollsnördars våta dröm och landsfader Erik Niva tweetade detta tydliga budskap på X sju minuter över midnatt den 14 oktober, några timmar efter ännu en förödmjukande förlust mot Kosovo. Niva blev under några dygn frontfiguren för den antipati som byggdes upp mot förbundskaptenen Jon Dahl Tomasson, där kulmen av känslosvallet var denna tweet, som i skrivande stund har 326 000 visningar. Bara några timmar senare var dansken Jon Dahl Tomasson sparkad, och ni som kan eran film känner igen Morgan Freemans citation av Ernest Hemingway i filmen Seven: “The world is a fine place, and worth fighting for. I agree with the second part.”

“Vi är en stor, stolt fotbollsnation.” Ja du Niva, I agree with the second part.

När till och med Erik Niva, svensk fotbolls klokaste, mest välartikulerade och respekterade röst skorrar falskt i mina öron blir jag mörkrädd. Han är inte den enda som utvecklat detta storhetsvansinne. Eminenta experter, egocentriska spelare och gemene svennar har alla fallit för trolleriets sanna natur. Vi har blivit lurade att tro på något trots att vi innerst inne vet att det bara är trolleri! Men visst är det mer kittlande att blunda för sanningen? En trollkarl avslöjar som bekant aldrig sina trick…

Men det trollkarlen har gjort är att trolla fram ett skifte i svenska fotbollssupportrars hjärnor: Narrativet om Sveriges herrlandslag som en maktfaktor. Kalla det en andra stormaktstid, eller kanske bara en falsk förhoppning om att återigen gräva en viss metall i USA… 

För om det nu är så att Sveriges supportrar drabbats av kollektiv megalomani, är det väsentligt att se på hårda fakta och historia, för att se om deras hypotes stämmer. I VM:s maratontabell ligger Sverige på elfte plats, före länder som Portugal, Kroatien och Mexiko. Det är inget annat än imponerande. Men! Förutom “den varma sommaren 1994” när Sverige tog brons i USA-VM, ska man komma ihåg att stora delar av de poäng som insamlats av Sverige var under tidsperioder då Fidel Castro var högaktuell och John F. Kennedy fortfarande var vid liv. I närtid, till exempel de senaste 8 mästerskapen som Sverige haft möjligheten att delta i, ser det ut såhär: 

VM 2010, inte med. EM 2012, ut i gruppspelet. VM 2014, inte med. EM 2016, ut i gruppspelet. VM 2018, kvartsfinal. EM 2020, åttondelsfinal. VM 2022, inte med. EM 2024, inte med. Respektingivande facit… Faktum är att Sverige de senaste 20 åren bara deltagit i två världsmästerskap, 2006 och 2018. Många av de som läser detta har alltså bara upplevt ETT världsmästerskap där Sverige deltagit, 2018 i Ryssland. 

Vad var så speciellt med mästerskapet 2018 då? Var det inte en ganska varm sommar? Jo, det var det. Halva mellansveriges skogar stod i brand, pisskalla Jämtland pushade 30 grader och folk sökte sig ut ur stugorna och såg matcherna tillsammans under öppen himmel. Gick det inte rätt bra för Sverige under det där mästerskapet då? Jo, det gjorde det. Vi vann gruppen och skickade ut regerande mästarna Tyskland. Sedan passade vi på att skicka ut Schweizarna innan vi föll i kvartsfinalen mot ett piggt och väloljat England. Men ändå, kvartsfinal! WOW! Sverige är på gång! 

Förbundskaptenen 2018 var Janne Andersson. Han förespråkade ett organiserat försvarsspel, Four-Four-Fucking-Two och laget före jaget. Han personifierar Jantelagen, avskyr chilibearnaise och fnyser åt öl som inte är lager. Och när han ledde Sverige till en kvartsfinal i VM 2018 blev han inte bara helgonförklarad, han kändes näst intill övermänsklig. Nästan som en trollkarl…

Senast Sverige avancerat så långt i ett mästerskap var i tidigare nämnda VM i USA, år 1994. Innan dess hade vi inte spelat ett slutspel sedan 1958(!). Vad var då speciellt med VM 1994? Var det inte ganska varmt? Jo, det var det. Faktum är att juli 1994 var rekordvarm. Termometrarna stod på 30 och även denna sommar hade något speciellt och elektriskt i luften. Gick det inte rätt bra för Sverige under det där mästerskapet då? Jo, det gjorde det. Sverige förlorade semifinalen mot ett omänskligt bra Brasilien men vann bronsmatchen mot ett mentalt frånvarande Bulgarien, och flertalet spelare blev inte bara helgonförklarade, de blev näst intill mytologiska…

Vad som förenar mästerskapen 1994 och 2018 är alltså tre saker: Det usla mästerskapsfacit som föranledde de båda, hur varma somrarna var när mästerskapen spelades och hur specifika personer i landslaget fick en mytologisk status hos det svenska folket. Det som händer 2025 är samma sak, men i en ny tappning. Vi har inte varit i ett VM på 7 år, vi har haft en sommar som i några veckor överhettade allt från sjöar till norrbottningar, och vi har vissa personer i landslaget som blir helgonförklarade och näst intill mytologiserade.

För det som händer när människor som Janne Andersson, Alexander Isak eller Viktor  Gyökeres höjs till skyarna är att man tappar fotfästet om vad som är sant och inte. På samma sätt som trollkarlen säljer in sitt trick i hopp om att förvränga sanningen för sin publik. På samma sätt som Erik Niva fått för sig att vi är en stor fotbollsnation, blir man inlurad i att tro att Andersson, Isak eller Gyökeres är utomjordiska helgon, här för att förföra en till att tro något annat än att Sveriges landslag bara är ett litet väggupp på en i övrigt spikrak väg för större fotbollsnationer att köra över. 

Och Janne Andersson var trollkarlen som utförde tricket. 2018 lurade han oss att tro på något annat än motgång. Det lyckade resultatet med att nå en kvartsfinal var en pyrrhusseger, och den efterföljande kravställningen på det svenska landslagets kapacitet är inträdespriset som hans efterträdare fått betala. 

Nästa år återvänder värdskapet för VM till USA. Jag hoppas på en varm sommar, men visst lär den bli kall?