Mina sinnen jobbar febrilt i flera minuter innan jag hittar boven – min Levi’s-jeansjacka. Den stinker av ingrott bubbel efter gårdagens champagnegalopp. Jag håller den i handen och ler för mig själv. Är det här som är växtvärk? Att vakna upp lite tröttare, lite tyngre men samtidigt oberörd av att ens åtråvärda jacka nu luktar som valborg. Kanske handlar växtvärk inte mer om att bli längre, utan istället om att lära sig hantera dagen efter. Att kunna stå där med den bultande huvudvärken och den nya verkligheten med en stinkande jacka utan att känna att man ångrar alla sina val. 

Jag hänger upp jackan på tork, öppnar fönstret och låter den friska luften svepa in i rummet och rensa ut Valborgslukten. Jag sätter mig på sängkanten, gäspar och tänker att det är dags att ta tag i dagen, eller åtminstone hitta lite kaffe. Jag släpar mig i vånda till köket i korridoren och börjar fixa frukost. Ägg kokas, mackor brer jag med smör och skinka, och Marimekko-kopparna fylls med kaffe. Jag sätter mig ner och äter, att scrolla på mobilen är obligatoriskt. 

Allt känns fridfullt tills jag hamnar på mitt bankutdrag. Jag sätter kaffet i halsen. Etthundraarton kronor kvar. För hela månaden. Jag stirrar på skärmen som om siffrorna magiskt ska ändra sig. Men nej – där står det, glasklart, inträde på Snerikes, Uber, shots, hamburgare, snaps, vin, öl, cider, glassdrink, fyra flaskor bubbel och sushi till Felix, (han har inte ens swish, rip de pengarna). Det är som att varje transaktion jag läser ger mig växtvärk av stress. Jag lutar mig bakåt i stolen och suckar. Jag orkar inte läsa mer. 

Det är fascinerande hur många dåliga ekonomiska beslut man kan fatta på några kvällar, och sen att allt sammanfattas i en enda siffra, längst upp i ett hörn av bankappen. Jag vet att jag borde vara mer ansvarsfull. Göra en valborgsbudget, säga nej till massa dyra minttushots. Men samtidigt – vad är alternativet? Att sitta hemma och spara pengar medan valborgsfestandet pågår i bakgrunden. Ibland måste man balansera växtvärken i utgifter med att faktiskt också ha kul.

Jag reser mig från stolen, tömmer kaffekoppen och diskar den. Etthundraarton kronor är inte mycket – inte på tjugo dagar. Det räcker till några påsar nudlar och kanske bröd – om det är extrapris. Kanske kan jag också tigga till mig några nationsluncher av Felix.

Jag tittar ut ännu en gång genom fönstret och ser någon vingla hem med två brassestolar i handen. Klockan är snart 13. Jag tänker att växtvärk inte bara handlar om att ont i kroppen, utan om att fatta att man snart fyller 23 år. Varje felköp, varje sushi till Felix, lämnar spår – inte bara i kroppen, utan i kontoutdraget. Men någonstans mitt i ångesten över ekonomin och stanken från min Levi’s-jacka fanns det något. Ett roligt minne om en Valborg i Uppsala. Den typen firar man inte så många gånger i livet. Så jag går tillbaka till korridorsrummet och slänger mig i sängen. Jag börjar kika i kalendern, bara tre veckor kvar till CSN. 

Det överlever jag. Förhoppningsvis.