Jag frågar om det går att urskilja ett före och efter i studenternas mående efter att Lars tillträdde som rektor. Lars svarar att det är svårt att försöka identifiera ett före och efter. Han jämför det med att ha sett Mona Lisa första gången, hur mäter man förändringen i kroppen efter det? En skillnad man iallafall kan se är att ansökningarna till Handels ökat, högt söktryck till tjänsterna som utlyses och att studenterna får de jobb de vill ha. Vidare betonar Lars att det är viktigt att inte blanda ihop huruvida det är korrelation eller kausalitet – men att man kan se att förändringarna inte på något sätt förstört något jämfört med hur det var tidigare. Lars poängterar också riskerna med att mäta allt för mycket.

– Jag tycker att det blir lite farligt om man börjar mäta och sen visar det sig att “äsch, det ger inte så mycket effekt, så då struntar vi i det”. 

Han understryker att det är det som hänt när realskolor bytts ut mot barackskolor. Även fast det inte går att mäta påverkan av en Carl Larsson målning i en skola, eller att byggnaden är ritad av den tidens största arkitekt säger det något om vad samhället värdesätter. 

– Man manifesterar att det här är något som är viktigt. Att utbildning är viktigt, att man tror på framtiden. 

Jag frågar Lars hur nuvarande och kommande generationer ska gå tillväga för att “upptäcka kultur”. Var börjar man om man känner sig vilse i ett samhälle som inte längre prioriterar det? Lars svarar att det inte finns något att vara “rädd för”.

– Sen tycker jag att hela poängen att göra saker; sånt som man inte riktigt är van vid att göra, är väldigt stimulerande och spännande. Allting som vidgar ens skygglappar är ju spännande.

   Han betonar att unga människor ofta är intresserade av att testa och göra nya saker som man inte tidigare gjort.

– Det är ju det tråkigaste som finns, att som ung vara fast besluten om att “det här är för mig, och det här är inte för mig”. 

   Till skillnad från Lars tid i Kuwait har Sverige – och Uppsala – enorma tillgångar. Det finns fantastiska bibliotek, konserter och teatrar med överkomliga priser.

– Det är ett smörgåsbord som presenteras till en varje dag, och om man bara sitter i hörnet och inte går fram till det, då gör man en stor miss. 

Mellan 2006 och 2009 var Lars gästprofessor och professor i företagsekonomi vid Uppsala universitet. Jag passar därför på att fråga honom om han ser någon särskild skillnad mellan Uppsala universitet och Handels.

   Som svar får jag att Uppsala är en fantastisk lärdomsstad, impregnerad av historia och lärdom. Samtidigt som det inte riktigt tas tillvara på, exempelvis på Ekonomikum. Smörgåsbordsmetaforen gör sig närvarande igen. Delar av universitetet är magiska, men i andra delar borde utbildningarna satsa mer på att få ut studenterna i den miljön så att de faktiskt känner av stadens kulturella inslag. 

   Jag frågar hur man hade kunnat förbättra platser som Ekonomikum, och Lars förklarar att man inte nödvändigtvis måste riva eller ändra platsen. Istället kan man satsa på att ta in kompetens från institutioner runtom. Han beskriver det exempelvis som en ”opportunity lost” att alla studenter inte varit inne i Gustavianums anatomiska teater. Något som enligt Lars borde ingå i ett slags “Uppsala 101”. 

– Att man känner sig som och blir en del av det där historiska, att man känner en sorts historisk-kulturell koppling till platsen. Det här med genus lucia – platsens själ.

Ligger ansvaret på studenter eller lärosätet?

– Det vore lätt att säga “det är studenternas ansvar”, men om de nu inte gör det så måste man skapa förutsättningar för det.

   Det finns möjligheter, och missade sådana, om lärosätet inte visar det smörgåsbord som finns. Det kan vara särskilt viktigt för studenter som inte kommer från en studievan miljö. Det är lättare för studenter vars föräldrar pluggat i Uppsala och varit engagerade på nation att navigera och känna sig hemma. 

– Jag tycker att man lämnar lite för mycket upp till studenterna faktiskt, att själva hitta detta.

Jag frågar om Uppsalas nationer kan bli ett komplement till de “icke-magiska” platserna i staden.

–  Ja men absolut, nationerna, det är ju Uppsalas DNA. Det är så viktigt, och alla bör beredas möjligheten att vara med i det. 

   Nationerna är bland annat viktiga när de skapar möjligheter att träffa studenter från andra program och tar bort ens skygglappar. Lars markerar att ens utbildning är hela upplevelsen. Där komponenterna utgör helheten:

– Kurserna är ett moment, men det är själva levernet, i Uppsalas fall, nationerna, som formar en som människa. Det är så viktigt att ta med det, verkligen.

Till sist, har du någon favoritkonstnär att tipsa om?

– Ja men det har jag absolut. Just nu har jag Jan Håfström som en favoritkonstnär. Det har att göra med att han håller på att göra en stor installation här på Handels. Han gör fantastiska saker, han närmar sig de 90, och gör enastående bra saker tycker jag.

Det var min följdfråga, om du har någon drömkonstnär för en installation på Handels?

– Ja, jag vill ju väldigt gärna att vi ska ha ett rum av Karin Mamma Andersson. Det skulle vara kul. 

Och om du kunnat återuppliva en död konstnär för en installation, vem hade du valt?

– Ja men då blir det ju ändå Mark Rothko. Det hade ju ändå inte varit fel! 

Jag skrattar till och säger:

– Då är det bara risk att det blir en massa studenter som sitter och gråter inne i klassrummet. 

Lars besvarar skrattet och säger:

– Ja exakt, men det får man ta!