Jag ser en nyhetsnotis på telefonen och får ångest i magen. Var tog kärleken vägen? Var tog solidariteten vägen? Var tog respekten vägen? Jag har letat men verkar komma fram nästintill tomhänt. Det verkar eka tomt i huvudet på männen (inte alla män) i världen. Jag ska precis stänga ner nyhetsappen innan jag ser en artikel som fångar min uppmärksamhet. “Så gick det för deltagarna i hotell romantik”. Jag känner lite hopp igen. Hotell romantik är ett av SVT:s dejtingprogram där singlar över 65 får chansen att leta efter kärleken på ett slottshotell. Under en vecka får de chansen att finna den som de alltid letat efter genom dans och fester, på ett slott dessutom. Vem är inte såld? Hotell romantik kanske blir min räddning? Kanske hotell romantik kan tillföra lite färg till mitt numera gråa medieinnehåll? 

Det blir åtta timmar av innehåll och de där åtta timmarna kanske är just de som räddade mig. Inte bara för det är enkel realitysmörja utan för att den ger mig en inblick till en potentiell framtid, och jag blir inte lika rädd längre. De är vuxna som är barn inombords som söker efter någon att få leka med. Att hitta den där som lyckats falla igenom glappen tidigare. De är precis som oss, unga, bara mer ärliga. De visar sig sårbara och öppna för kärlek och det ska de hyllas för. I åtta timmar får jag se 20 personer som krigar för att våga låta sig vara kära och indirekt sårbara – med mer bagage än vad vi unga har. Och det gör dem graciöst och barnsligt fint. 

Mitt i stormen i världen har jag funnit en oas jag vill stanna i. Jag vill stanna i känslan av att kärlek aldrig är förlorat, aldrig är för sent och aldrig ska vara så svårt som det idag målas upp. På en vecka kan allt förändras och drömmar om att bygga ett hus eller boxa ihop låter inte längre forcerat. Det låter normalt – det låter som hemma. 

När jag till slut stänger ner programmet har jag kanske svaret på de frågor jag tidigare undrat över. Den där kärleken, respekten och solidariteten kanske ligger gömd under vår rädsla för att vara sårbara? Trump kanske bara är rädd att erkänna att han inte accepterar sig själv och därför utvecklar det som hat mot alla som vågar vara gränslöst sig själva? Hatet mot världen kanske bara är ett hat mot en själv? Det centrala är kanske inte då att hitta en livspartner, utan att hitta sig själv och förstå att man är tillräcklig. Igenom alla delar – smärtan, skratten och ilskan – är man tillräcklig och om man vet det så har man en kärlek som varar för evigt. 

Om det är något jag tar med mig efter Hotell Romantik så är det två saker. Det första är att oavsett vad man gör så får man aldrig förlora sitt barnasinne. Min mormor sa en gång “Att alltid vara en smula barn är att vara vuxen”. Jag hade alltid svårt att förstå vad hon menade tills nu. När vi är barn är vi nyfikna och öppna för omvärlden och när vi förstått att det inte är farligt välkomnar vi det med öppna armar. Om vuxna idag hade följt principerna vi haft som barn hade solidariteten och respekten funnits där. Det andra är att kärlek är det starkaste vi som människa kan ha. Lisa i Hotell Romantik sa någonting som fastnat hos mig. “Jag har inte hittat kärleken i männen. Men jag har verkligen hittat kärleken till mig själv. Och det är häftigt”. Jag kan inget annat än att hålla med Lisa, fan vad häftigt det är att hitta kärleken i det närmsta man har, och den man alltid kommer vara med. 

Vi har fått lite sol i Uppsala nu. Och jag vill tro att kärleken kommer överleva  – den måste det. För är det en sak jag vet säkert så är det att Hotell Romantik lyckats damma av mitt hjärta, bit för bit, och det behövde jag.