“Du sökte en blomma, 

och fann en frukt.

Du sökte en källa, 

och fann ett hav. 

Du sökte en kvinna, 

och fann en själ. 

Du är besviken” 

• – Edith Södergran

Det är fint, är det inte? Att förstå, och känna sig förstådd av små bokstäver på ett papper. Men oj vad ont det gör. Jag läser dikten om och om igen, och varje gång känns det som ett hugg i hjärtat. 

För jag drömmer om dig alldeles för ofta. Vaknar med ett ryck och letar efter dig. Något sjunker i mitt bröst när jag inser att du är borta. 

Kanske ser jag dig aldrig mer.  

Jag var inte den vackra blomman som du misstog mig för att vara. Inte heller källan, så stilla och konstant. Däremot är jag ett hav. Ett stormigt sådant. 

Nu tittar solen fram bakom molnen. Isen smälter och vattendropparna rinner längs asfalten. Den krispiga luften är fylld av hopp. Men trots det känns solstrålarna bara retsamma mot mitt ansikte. För solen påminner mig om dig. 

Allt påminner om dig. 

Samtidigt fortgår kaoset som kallas verkligheten. Världen bryr sig nämligen inte om mig eller mina sorger. Ändå sitter jag här, förblindad av känslorna. Lyssnar på låtar som alla handlar om oss. Som om det inte fanns viktigare saker att oroa sig för. 

Och allt jag vill är att gå tillbaka till en annan tid. 

En tid då jag inte förstod.