Förra onsdagen gick jag hemifrån tio minuter senare än vad en tidspessimist hade gjort. Om jag visste att jag fyra timmar senare skulle få allt jag någonsin velat ha hade jag kanske aldrig gått hemifrån. Bara suttit och väntat. Som man gör när man väntar på ett paket. 

Fort gick det i vilket fall. Ut genom dörren och ner för trapporna. Lätta snabba steg samtidigt som jag trasslade med hörlurarna för att få upp dem tills innan jag var utanför ytterdörren. Uttrasslandet tog i vanlig ordning längre tid än förväntat, och saktade ner flyktvägen från mitt hem och ut. Halvvägs till busstationen möttes vi, som en scen i sliding doors, jag och bussen. Jag vet i och för sig inte varför jag dröjer kvar vid de här scenerna, eftersom det inte var det världsomvälvande som hände den onsdagen. När jag senare samma dag kommer hem gör jag det i hälften av tempot jag hade när jag lämnade det. I porten blir jag arg på knappsatsen när fingret slinter till tvåan istället för trean. 1359 ska det vara, ett spegelvänt y. Inte 1259. Vad för figur nu det blir. På försök nummer två kommer jag in, arg, och stampar upp för mina tre trappor. Vid min ytterdörr ligger boken. Det ligger inslaget i ett vanligt brunt kartongemballage. Jag vet inte att det är allt jag önskat mig än. Jag tar med mig det in.

Den bruna kartongen öppnas upp, och där ligger omslaget. Vitt men utan varken titel eller författare. Alla namn hade inte fått plats. Förvirrad men nyfiken öppnar jag upp pärmen till den första sidan. Där börjar det, rätt upp och ner. Sånt man lekt med i tankarna. “Vill du kunna läsa tankar, flyga eller veta alla gånger någon tänkt på dig?” Det sistnämnda tack. 

På en sida står det att när Hanna behöver slänga svartnade bananer som ruttnat i det fördolda, tänker hon på den där gången vi hittade en likadan i min väska. På en annan står det att the one that got away tänker på mig när han lyssnar på Bowies Heroes. Det var han som hittade den först. Det var bara jag som sa att jag hade lyssnat på den åtta gånger i rad en gång. Det var det som behövdes för att jag skulle få ett ägandeskap över den. På nästa sida står det att han associerar mig med Mayers Gravity också. Killmusik vi hade kunnat lyssna på tillsammans.  

De kommande timmarna gör jag inget annat än att läsa sida upp och ner. Emballaget har jag öppnat vid köksbänken. Så där står jag och bläddrar tills jag inser att det gått fyrtiofem minuter. Jag vänder blad efter blad sittandes på golvet. Vid matbordet, i soffan, på toaletten, i min säng. Jag går inte till passet jag bokat på gymmet och glömmer att äta middag. Det känns lite som när jag läste kiosklitteratur som åttaåring. Jag kunde inte släppa tanken att inte veta vem de barnarbetande detektiverna skulle konfrontera på nästa sida. Boken jag har fått motbevisar meningsutbytet som jag säkert haft hundra gånger sen dagen andras omdöme blev viktigare än mitt eget: 

“Tror du folk pratar om dig ibland?”

“Nä, tror du?”

“Nä”

Boken blir min hemlighet. Den mättar mitt sug efter uppmärksamhet samtidigt som den gör mig törstig efter mer. Jag lever med den i veckor. Jag hinner aldrig till sista sidan. Och det är tur. Ibland kollar jag vad som står på den, för att någon dag senare kontrollera om det står samma sak. Men då har kassörskan på Ica tänkt på mig eller någon jag gått förbi på gatan. Jag kan dra en lättnadens suck. Jag är fortfarande relevant! Just dessa möten sjunker snabbt i värde. Jag vill ha de tunga drogerna nu. När jag en dag läser att killen jag sporadiskt beundrat på avstånd tänker på mig när han går förbi ett övergångsställe som han, jag och vår gemensamma kompis möttes på en gång drabbas jag av storhetsvansinne. Jag söker hans namn över sidorna flera dagar och veckor i rad. Vissa minnen slutar jag att läsa när jag förstår att han inte är avsändaren. 

På en tisdag låtsas jag att jag inte söker något speciellt när jag öppnar boken. Som att den magiskt ska se hur oberörd jag är och därför belöna mig med ett minne från honom. Jag förstår att det inte funkar så. Att det hade varit magi. Samtidigt håller jag i en bok som utan extern medverkan fylls på med bläck och information ingen borde veta. Så helt far-off är kanske inte min “the game”-mentalitet. Boken hör inte min bön, men det gör universum. När jag går en promenad några dagar senare går jag medvetet förbi övergångsstället. Inget utöver det vanliga händer. Jag fortsätter över vattendrag och genom parker. Då tittar jag upp och ser honom femton meter längre fram. Vi stannar och hälsar, utbyter det vanliga. 

   “Vad kul”, säger han sen, “jag gick precis och tänkte på dig”. Precis så säger han. 

   “Nej, jaha på riktigt! Varför då?” Nästan så svarar jag. 

   Gick du över övergångsstället som ligger fjorton kvarter bort? Tänker jag utan att uttala det högt. 

   “Nej, jag vet inte riktigt. Jag gick bara och tänkte tror jag.”

 “Vad roligt”, säger jag.

“Vilket sammanträffande. Jag gick nyss över övergångsstället vid Bamå, kommer du ihåg när vi möttes där med Nora? Det gör du säkert inte”, lägger jag snabbt till, “men det gjorde vi i alla fall. Jag tänkte på dig då med!” 

Hans högra mungipa rycker till lite. “Jorå, det minns jag! Vad sjukt.” 

Jag drar min fotsula lite planlöst i gruset på gatan och så går det en sekund mer än det ska för att diskussionen ska fortgå. 

“Ja men vi ses väl” säger jag. 

“Vi gör nog det”, svarar han och vi fortsätter åt våra olika håll.  

Promenaden har snabbt fullföljt sitt syfte och nästa punkt i agendan står skriven i versaler.

I hallen tar jag varken av mig skor eller jacka. Boken tas fram från sitt gömställe och jag slår upp sidan längst bak. Grannen har tänkt på mig när jag stampat för mycket i trappan. Men ovanför det ligger tre minnen staplade på rad. Alla från honom. De tre minnena har avlöst varandra. Lite som dominobrickor. Minne två handlar om en låt. Det verkar vara återkommande att man tänker på mig i samband med musik. Det har lett honom till att tänka på hörlurar och associerat mig med att ha de prydligt ihopsurrade till formen av en åtta. Det står att han ser mig snurra dem över pekfingret, ner och runt lillfingret. Om och om igen tills sladden tar slut. Här hade man kunnat filma min reaktion, eftersom den är närmast teatralisk. Jag undrar om något blivit fel. För jag har aldrig någonsin haft ett par hörlurar som tagit mindre än tre minuter att trassla ut. 

Jag drar mig till minnes när jag veckan innan läste ett minne jag avbröt när det inte var från honom. I boken bläddrar jag tillbaka till sidan och läser nu hela. Mycket riktigt. Där står det att Olivia tänker på mig när hon slår in 2684 i en knappsats. O:et som blir till när hon trycker in det i min porttelefon. Det vet jag att hon definitivt inte gjort. För då hade hon ju inte kommit in. Hos mig gäller som bekant endast bokstaven y. 

Maniskt börjar jag återigen att läsa boken som jag gjorde den där onsdagen. Varje gång jag möter ett minne som jag de facto vet är fel, skriver jag upp det. Listan växer sig längre och längre. Efter ett tag får jag vända pappret och fortsätta på andra sidan. Minnena som jag (iallafall tror) är sanna är fortfarande fler. Men det är slående att se hur många gånger avsändarna blandat ihop historier jag berättat. Det finns minnen där jag vet att de blandat ihop mig med någon annan. Och så finns det sådana där ingenting verkar stämma. Det är en svårsmält sanning att svälja. Att boken inte är ett facit. Hur mycket jag än kan utnyttja den till min fördel så kommer det aldrig att bli helt perfekt. Få honom på fall, använda i arbetsintervjuer eller för att lösa uppbubblande konflikter bland mina vänner. Deras versioner av våra minnen är sällan detsamma som mina. 

Jag vet att jag inte alltid har rätt. Även om det är en sanning jag gillar att ligga lågt med. Oavsett så gör det att jag försöker vila i tryggheten att de i min omgivning inte har rätt heller. Hädanefter ska jag ta boken med en nypa salt. Jag ska leva med innehållet, snarare än efter det.