”Idag lever Kjell med Britt-Marie”. En mening som stannat med mig sedan 2014 när jag först läste den. Den kommer från en reklam för Adressändring och handlar om hur Kjell aldrig fick breven från sin älskare i Paris, för att Kjell glömde att adressändra. Först får vi se klipp på två unga män, kära i kärlekens stad. I bakgrunden hör vi fransmannen läsa upp sina kärleksbrev till Kjell, kärleksbreven som aldrig kommer fram. Varma toner och vacker jazzmusik byts tvärt till brummandet av en kaffemaskin och ett kallt Sverige. En kaffekopp med parismotiv fylls på och ett bistert ansikte, som en gång var fyllt av kärlek till en fransman, dyker upp. ”Idag lever Kjell med Britt-Marie”. Det får mig att må fysiskt illa. Britt-Marie är säkert toppen men hon är ju inte Kjells fransman. Han är, the one that got away. 

The New York Times publicerade på alla hjärtans dag en artikel fylld med historier om just the one that got away. 59-åriga Melissa som varit gift två gånger beskriver hur hon fortfarande gråter varje gång Bob Dylans If you see her, say hello spelas. Hennes första, och uppenbarligen största, kärlek gav henne ett mixtape med den när de var 21. Geoff, 71, berättar om hur hans första kärlek sa på deras high school-återträff: ”I have a 13-year-old daughter, and someday she is going to ask me what it means to be in love with a boy. I am going to begin by telling her about you.” Det är historia på historia, om hur människor fallit för varandra, med varandra, men landat på olika platser. Hur det inte går en dag utan att the one that got away kommer på tanken. Att någons frånvaro är närvarande hela tiden. 

Om jag vemodigt lyssnat på the 1 av Taylor Swift och 59-åriga Melissa på Bob Dylan, så har min mamma spelat Fanfanfan av Thåström. Jag är uppväxt till tonerna av Thåström. Det var hans cd-skiva som fanns i bilen, hans ansikte som prydde min systers vägg och hans bok med lyrik som stod i min mammas bokhylla. Det är ingen slump kanske, att jag vänder mig till texterna likt ett tveeggat svärd, om det så är att skrika ut Staten & Kapitalet på dansgolvet till världen eller vända mig till Fanfanfan i min ensamhet när hjärtat värker. Min mamma har gjort samma sak. När mamma var 15 år, 1981, träffade hon Donald. Han, en sportig nörd med stort hår, retade henne, och hon, en livlig raggartjej med stort hår, retade honom. Kanske kan man beskriva det som en osynlig tråd som funnits, fanns, och fortsatte finnas mellan dem. För när de båda beskriver den tiden i gymnasiet i början av 80-talet är det tydligt att det fanns något där som var oförklarligt, och framförallt oavslutat. Gymnasiet och de naturliga anledningarna att sitta och reta varandra tog oundvikligen slut. Mamma och Donald som, om det inte vore för den där eventuella osynliga tråden, inte tillhörde samma världar återgick till sina egna naturliga arenor. Till festerna och till fotbollsplanerna. “Det var som att tåget gick och jag stod kvar på perrongen” förklarar Donald det som, han lyssnar på Tainted love som släpptes 1981 och vet nog inte själv varför han tänker på mamma när den spelas. De möts på en fest några år senare. Tråden har töjts ut men den är kvar. Mamma funderar på om hon inte ska våga ta chansen den här gången. Donald har träffat mamman till sina barn. Tråden trasslas till rejält. Tänk om, tänk om, tänk om. Tjejen som inte släppt adressändrings-reklamen på elva år och vars fobi är förlorade kärlekar hejar ju på det här hopplösa paret. Men den tjejen hade inte kunnat skriva den här texten då, jag hade nämligen inte ens existerat. Jag har dessutom ärvt mitt skrivande från min pappas sida. Ödets ironi va? Åren går, det går inte ett utan att mamma tänker på Donald och efter arton släpper Thåström Fanfanfan. Han sjunger om alla himlens orglar, klockor körer och alla sagor. “Det skulle vart du.” The one that got away.

Ibland dammar jag av gamla dagböcker bara för att känna något. Det finns någon teori om frontalloben och första kärleken. Att om du träffar din första kärlek innan din frontallob är fullt utvecklad är det stor risk att den bränns fast i din hjärna, att man inte förstår varför det aldrig känns så igen. Femton för alltid. Fint och fruktansvärt på samma gång. Jag läser om när min första kärlek sa att, om vi inte försöker nu kommer vi inte att känna varandra när vi fyller tjugofem. Nästa år fyller jag tjugofem och vi känner inte varandra längre. Då känns frontallobs-teorin ganska betryggande. Kanske hade Kjell blivit lyckligare med Britt-Marie om han visste att det är en mänsklig känsla att undra. Kanske inte.

Vilken tur då att man kan få brev digitalt nuförtiden utan att behöva adressändra. För när Donald år 2011 skriver till mamma på facebook, exakt trettio år efter deras första möte, kommer brevet fram. Min mamma har alltid stora halsband, färgglada örhängen och flertalet ringar på sig. Inför att hon ska träffa Donald på stadshuset har hon glömt alla smycken. Han glömmer rocken. Men de har inte glömt varandra. “Det kändes som att jag var fjorton år igen, nörden var tillbaka” beskriver han det som. När mamma är 53 år, 2019, gifter hon sig med Donald. Tråden höll.

Jag säger inte att du ska höra av dig till ditt ex, förmodligen ska du inte det. Men kanske att det kan vara värt att städa ut dina utkast om det ligger några kärleksbrev där. Som Michaela Forni skrev; tänk vad många som lägger sig ensamma istället för att lägga sig ihop. När jag frågade mamma och Donald om deras tips till någon som kanske känt som de gjorde fick jag svaret; “Ta kontakt! Den största risken är att inte ta chansen.”