Jag tror jag skämdes. Det var nog därför jag inte vågade erkänna att jag behövde hjälp. Att jag behövde ett piller för att klara mig igenom dagen. Det kändes som ett karaktärsmord, att den jag målade upp mig att vara – samlad och sprudlande – inte var jag.

Förra året tatuerade jag in ett moln på min arm. Jag fick min syster att rita den, och det får mig att känna att hon alltid är där med mig på något sätt. Den är dels där för den är fin, men kanske mest för att den hyllar Fleetwood Mac och budskapet den bär. Stevie Nicks sjöng det jag alltid hade känt i Storms. Jag är inte ett lugnt blått hav, jag har alltid varit en storm.

“So I try to say goodbye, my friend. I’d like to leave you with something warm. But never have I been in a blue calm sea. I have always been a storm”. 

2024 var mitt första år på antidepp. I Sverige är det ungefär 11 % av befolkningen som använder antidepp. Det är på ett ungefär 1,2 miljoner patienter som alla står i kö på apoteken för att få en karta av något som är tabubelagt. Jag tror vi alla skämdes till en början. För i Sverige får man inte vara svag. Vi ska vara starka i vår individualitet. Inte klaga, inte höras och inte förstöra. Bilden av den starka svensken är det som gjorde att jag inte vågade berätta för någon om att jag inte klarade av det. Jag ville inte att någon skulle se mig som mindre värd, mindre stark eller mindre behövd.

Sen jag var 13 år har jag levt med ångest och nedstämdhet. Ingen kan berätta för mig vad det är som skaver. Under fem års tid gick jag till ett antal psykologer, terapeuter, kuratorer och även en präst. Det är fortfarande oklart varför jag gick dit – jag var nog så desperat. År efter år fick jag enbart en bekräftelse på att jag hade väldigt starka känslor. För starka känslor för vårt samhälle, jag kunde inte funka i det som jag borde. Mina känslor lyckades på samma gång tillföra mitt liv med eufori samtidigt som de gjorde mig känslig mot allt mörker. Det där mörkret gnagde på mig tills jag till slut inte orkade se en framtid utan den. Jag blev vän med mörkret, och känslorna kontrollerade mig.

Jag brukar tänka att om jag inte vågar berätta något för mina föräldrar så är det något jag inte borde göra.

Därför drog jag mig med för att erkänna att jag behövde hjälp. Det är banalt. Att må dåligt, ta ut det på andra, men sen ljuga för att man tror det gör mer skada. Jag är nog inte ensam där. Det finns ett samhälleligt tabu kring antidepp. Vi är inte sämre människor för vi behöver hjälp. Jag lovar det. Men oavsett finns den där, kanske för vi inte pratar om det. Vi vill inte inse att var tionde person i Sverige aktivt använder antidepp. Vi vill inte se att vårt samhälle inte är optimalt för alla. 

Det smärtar när man behöver erkänna för sina föräldrar att allt varit en lögn. Att den jag gått runt och låtsas vara i flera år enbart är en falsk fasad jag spelat för att undvika samtalet. Samtalet om att jag inte mådde bra. Det ledde till att jag alldeles för länge gick runt och kämpade i tystnad. En tystnad jag nu inser skadade mig mer än vad den hjälpte. Jag kunde inte trycka bort min ångest, oavsett hur lite jag ville att den skulle finnas. 

Idag är jag bedövad på många sätt. Dels för extrem glädje men framförallt för extrem sorg. Den har tagit mig bort ifrån mörkret, jag kan äntligen tygla mina känslor. Jag är stark idag – jag orkar idag. Jag orkar vakna på morgonen, umgås med mina vänner och framförallt kan jag andas; långt bort från mörkret.  

För mig klarnade allt när jag berättade för Liv, min bästa vän. Hon kollade inte på mig som jag vore trasig – utan hon såg på mig med så mycket kärlek och omtanke. Jag tror jag insåg där och då att det enda jag kämpade mot var mig själv. Jag hade gått runt och burit en börda som enbart skadade mig. Jag ska inte skämmas för att jag behöver hjälp, eller stöd, jag ska vara stolt över att jag skaffade stöttningen jag behövde för att fungera. Jag borde ge mig en klapp på axeln, jag förtjänar det! 

Idag kan jag stolt säga att hjälpen faktiskt hjälpte mig. Såklart kan en del av mig  drömma om en framtid utan antidepp, en framtid där jag kan vara mitt autentiska själv och klara av världen på samma gång. Men jag försöker inte springa dit – jag låter den komma när den kommer. 

Jag skriver den här texten för dem som tar antidepp, men kanske framförallt för dem som inte gör det. De som är rädda för det, de som är bekymrade och de som är ifrågasättande. Ingen har rätt att bestämma över din kropp, eller hur du kan hjälpa den. Det vet bara du, och med råd av en läkare eller psykolog kan du få den bästa hjälpen. Jag skriver för dem som har varit tysta om sitt mående, som vill att det ska försvinna, jag skriver för att de ska veta att ingen är ensam.