I åttan fick jag en vinterdunjacka och med den föddes smeknamnet överlevnadsjacka. Begreppet har hållit i sig och lever kvar. Inte med någon tillhörande värdering, men just adjektivet “överlevnads-” inger inte en känsla av att vara ett väldigt snyggt plagg. Snarare något som Andrée och gänget hade på sig. Eller i alla fall borde ha haft, för att just överleva.

När ordet precis tillkommit slungades jag mellan att skämmas av att ha på mig jackan och att skämmas över att jag skämdes. Jag ville ha en snygg jacka, men tyckte också att viljan var pinsam. Man kan ju som bekant inte bry sig om sitt utseende och vara smart. Öppen jacka, ville hellre frysa och vara snygg. Ett mantra jag fått sagt till mig och hört blivit sagt till andra är: “Det är ingen modeshow!” Det är ett tråkigt mantra. Det inpräglar idén av att man inte kan vara båda. Här är mitt brandtal till varför Det faktiskt får vara en modeshow.

Min lillasysters stora intresse är smink och lägger mycket av sin tid och pengar på det. På grund av intresset har hon också fått bekanta sig med mantrat. När hon sminkar sig eller klär upp sig till platser där det inte hör hemma. Jag kommer på mig själv med att sucka när hon sminkar sig till skidbacken. I andra andningen kommer jag på mig själv med att ogilla mig själv för att jag suckar. Jag hatar ju när folk lägger samma pikar till mig. Varför kan man inte se sig själv utifrån? Och varför får man inte klä upp sig till Willys eller ta sig själv på lite för stort allvar? Ska det vara ett straff att vilja vara lite fin?

Om man bryr sig för mycket om sitt utseende går man från att vara människa till att bli yta. Man blir en bimbo! Eller någon av dess synonymer: tjej, donna, brud, fjolla eller våp. Ordet bimbos etymologi har sin startpunkt i italienskans bambino (barn på svenska). Det användes först för att beskriva män. Under 1920-talet populariserades det dock till att snarare beskriva kvinnor. Mycket med hjälp av Vanity Fair’s journalist Jack Conway. Ordet fick definitionen “unintelligent but sexually attractive woman”. Bilden av den dumma, vackra, blonda kvinnan fick också sig ett uppsving med hjälp av 1930-talets chorus girls. Kvinnorna karaktäriserades av deras skönhet, och uppskattades av den snarare än dess karaktär. I Mina Le’s youtubevideo om hyperfemininitet och ‘bimbo core’ tar hon upp att kombinationen smart och vacker blir verklighet först när en institution kan validera att det stämmer. Det gäller exempelvis med karaktären Elle Woods i Legally Blonde-filmerna. Det är först när Harvard betraktar henne som smart som vi tittare kan lita på det.

För någon månad sedan följde jag med en kompis till hennes stall. Eftersom jag inte varit i ett stall sen 2010 har jag inga passande kläder. Jag iklädde mig mina vanliga loafers och kappa och tänkte inte mer på det. När jag kom fram och identifierade andras klädsel började jag instinktivt att skämmas. Jag som (utan att låta för ödmjuk) skulle kalla mig för en relativt smart person kände mig plötsligt som en ytlig och dum 22-årig kvinna. Jag upplever att den skammen är den värsta, för den får en att känna sig så liten. Jag är tio år och har gjort något fel. För att överleva skammen påminde jag mig om en anekdot från min favoritpodd “Surret”.

I avsnitt 12 “Tjejen i stövletten” diskuterar Hanna och Nea en situation lik min. Nea minns en tågtur mot sin kompis i Åre. För helgen hade hon tagit med sig ett par högklackade stövletter som fick ligga ovanpå väskan då de inte fick plats inuti. Mitt emot henne satt “en riktig Åretjej” i samma ålder. När de närmar sig slutstationen börjar de prata med varandra, och något i konversationen gör att tjejen nickar mot stövletterna. Nea skäms över de malplacerade skorna och bortförklarar dem med “ja men du vet… man ska väl gå ut och så”. Varpå att Åretjejen (till Neas förvåning) svarar “men du ser väl hur jag ser ut? Jag har helt tappat stilen sen jag flyttade upp!” Nea frågar henne om det inte är så som folk ser ut i Åre? Som svar får hon “Ja, fast vet du. Det slutar alltid med att killarna går hem med tjejerna i stövletter ändå.”

När anekdoten är över säger hon att det var som att träffa Gud på tåget. Mötet gjorde att Nea kunde gå av med känslan av “jag kan gott ha mina stövletter!” Det låter kanske larvigt, men trots att jag inte satt på tåget var anekdoten ögonöppnande för mig. När jag går in på eko och känner mig lite för fixad med en bismak av yta™, försöker jag påminna mig om mötet på tåget. På vanliga släktmiddagar när jag var liten hade min kusin alltid på sig tyllklänningar och ballerinaskor. Kläderna stod hon fast vid att ge i arv till sina barn. Det är en frihet jag strävar efter.

Ingen flicka, kvinna eller tjej ska behöva sminka eller fixa sig för att få gå ut i världen. Samtidigt måste hon få göra det utan att bli ifrågasatt. Pressen att ständigt vara fixad kan såklart vara en bidragande faktor till varför modeshow-kommentarerna finns. Jag vågar däremot slänga mig med tanken att om modeshow-kommentarerna inte fanns hade man kanske inte varit lika mån om oddsen att bli iakttagen. Kanske hade avsaknaden av kommentarer och iakttagelser lett till att pressen att ständigt vara perfekt sminkad minskat? Den kända dominoeffekten, visst är det vad det brukar kallas? Fan ta överlevnadsjackan. På söndag sminkar jag mig för att gå på Svartbäcksgatan med en alldeles för tunn jacka. För att den är fin och för att jag vill.