Kylskåpets skarpa ljus bländar mig när jag för tredje gången på en timme öppnar kylskåpsdörren i jakt efter något att äta. Halvt förblindad nagelfar jag varje centimeter av hyllorna, som om något magiskt tillskott av vårrullar skulle ha dykt upp sedan förra gången jag öppnade. Till min besvikelse var kylskåpet lika tomt som tidigare, och magen reagerade på de förkrossande nyheterna genom att kurra likt en jordbävning i Kalifornien. 

Hur kunde mitt liv bli såhär? Ett liv där jag delar kök med främlingar och spenderar varje liten krona jag äger. Ett misär jag aldrig trodde jag skulle få finna mig själv i.

Missbelåtet vankar jag tillbaka till mitt rum och lägger mig på sängen. Jag försöker somna för att inte påminnas av den ständiga hungern, men magens kurrande håller mig vaken. Resignerat sätter jag mig på sängen och tar upp min mobil. Jag bläddrar bland bilder från en svunnen tid, en tid då jag hade pengar på kontot och mat i magen. Efter några minuters bläddrande fastnar jag för en bild tagen hösten 2021. Den föreställer mig i en heltäckande maskering, stående i en skog långt ifrån den närmaste civilisationen. Ett vapen hänger över mitt bröst, och jag bär en uniform som är olika nyanser av grön. Jag kan inte sluta tänka på hur bra den då 19-årige Jonathan hade det, där han alltjämt var mätt och belåten, och där det enda besväret var tidiga morgnar.

Jag ler för mig själv i några sekunder innan jag fortsätter luska mig uppåt i den otaliga mängden bilder i mitt galleri. Efter några minuter slutar jag att bläddra då jag återigen fastnar med min blick, den här gången på en bild som väcker kalla kårar inom mig. Bilden är från december 2021 och den visar mig mörbultad på ett sjukhus utanför Boden. I den kalla och mörka norrländska orten pågick då en stor militärövning, och avsaknaden av solens ljus denna decembereftermiddag ledde till en olycka som kanske annars aldrig hade inträffat. Under en montering av en radioantenn gick något snett, den föll ner och slog rakt ner mot min näsa. Efter olyckan blev min näsa aldrig densamma igen och det är en ständig påminnelse varje gång jag ser mig själv i spegeln.

Bilden jag hade av min militära bakgrund var till nu en romantiserad sådan. I verkligheten mådde jag extremt dåligt och att påminnas om olyckan var tillräckligt för att inte fortsätta bläddra på de resterande bilderna. Jag lägger ifrån mig min mobil och slänger mig på sängen, magens kurrande har avstannat och det tar inte många minuter innan jag försvinner in i drömmarnas värld. 

Jag har precis torkat upp en spya från golvet för andra gången på en halvtimme i min lägenhet på Hantverkargatan i Stockholm när telefonen ringer. Det är min chef som ringer, hon undrar när jag ska påbörja mina arbetspass igen. Jag har precis gått på föräldraledighet, men med påtryckningar av arbetsgivare att komma tillbaka och med ständigt sjuka barn hemma så växer stressen inom mig, likt när man ser någon man halvkänner på Ica Folkes.

När barnet äntligen somnat efter att ha varit vaken hela natten slår jag mig ner i den djupa mörka soffan. Jag ser mig omkring i rummet som en gång kunde anses vara ett vardagsrum med alla fina teakmöbler och dyra keramiktavlor. Nu är rummet avskalat för att anpassas till småbarnslivet, tavlorna har hamnat i förrådet och teakmöblerna är övertäckta av skyddslakan. Var det detta livet skulle resultera i?  Istället för att vila när barnet sover, som alla envist påpekade att man skulle göra från den dag barnet föddes, så sitter jag och har fastnat med blicken på lådan med leksaker på golvet.

Ju längre tiden går i den djupa mörka soffan, desto mer övertygad blir jag att min föräldraledighet är annorlunda än andras. För den är varken lugn eller erbjuder tillfällen att vila. Med ett plötsligt, jämrande skrik från min mage reser jag mig från soffan och går till köket. Jag hoppas för en gång skull kunna hitta något som kan tysta min mage. Jag öppnar kylskåpet men istället för att bli bländad av det skarpa ljuset den här gången möts jag av något kraftigt tjutande. Ljudet genomborrar mina trumhinnor och jag känner att det är omöjligt att avgöra vart ljudet kommer ifrån. Innan jag hinner uppfatta hela situationen rycks jag upp ur drömmen och vaknar kallsvettig i min säng. Sömndrucken reser jag mig upp och kollar runt, inga barn, inget mosat ansikte igen. Bara jag i mitt tysta korridorsrum…………………………..

Jag kanske inte har det så dåligt ändå.