En tidig luciamorgon när jag var omkring 4 år gammal, vaknade jag med en briljant idé: jag skulle gå i luciatåget utklädd till en elefant. Inte vilken elefant som helst, utan en blå elefant med en lila fluffig svans. Mycket beslutsam satte jag på mig min fina dräkt som jag hade väntat på att få ett tillfälle att visa upp. Mina föräldrar föreslog att jag skulle ha på mig något mer temaenligt, men trots deras skepsis ifrågasatte jag inte mitt klädval en sekund. Det var så självklart. Jag älskade blå elefanter, det var allt som betydde något. Fyraåriga Leila vandrade in på skolan med stolthet och ett mål: att ingen skulle gå miste om att se min favoritoutfit.

När jag tänker på detta i efterhand så tycker jag såklart att det är en rolig historia, och ganska gulligt gjort av mig. Men det får mig också att tänka på hur självsäker jag var och hur lite jag brydde mig om andras åsikter. Hur konstigt det än låter, kan jag inte annat än avundas av min avsaknad av konsekvenstänk. Ibland önskar jag att jag än idag, på ett liknande sätt, hade genomfört mina visioner utan tvivelaktighet. Alltför ofta känns det som att jag tänker i så många steg att hjärnan kommer överhettas. Varför är det så egentligen?

I can feel it developing. Meningen syftar på “frontal brain lobe development”, ett fenomen som länge har florerat på sociala medier som Tiktok och Instagram. Det handlar om skämtsamma videos där personer hävdar att man fått ett nytt medvetande efter en viss ålder, så snart man börjar närma sig en färdigutvecklad frontalhjärnlob. Men påståendena är inte helt gripna ur luften. Den frontala hjärnloben är vad som sköter våra komplexa förmågor som impulskontroll och reflektion, och den fortsätter att utvecklas tills man är omkring 25 år gammal. Det kan mycket väl vara placeboeffekt, men i det kaos på hjärnkontoret som numera är vardag kan jag inte låta bli att tänka att min frontala hjärnlob redan, med mina ynka 21 år, har utvecklats för mycket.

Aktiviteter som jag tidigare funnit roliga präglas idag av rädsla. För cirka ett och ett halvt år sedan, när jag testade att surfa första gången, var jag så säker på att allt skulle gå bra och tänkte inte alls på vilka faror sporten innebär. Jag kunde därför fokusera på det som är viktigt: att känna in vågorna och ställa mig upp utan att tveka. När jag däremot fick chansen att prova surfing igen för ett par veckor sedan kunde jag inte skaka av mig tankarna på vågornas höjd, vattnets djup eller med vilken kraft brädan hade kunnat slå mig i huvudet om jag trillade vid fel tillfälle. Tänk om jag drunknar? Detta ledde till en osäkerhet som onekligen var allt annat än hjälpsam för min framgång. Jag väntade för länge och missade mina chanser. 

På samma sätt uppenbarar sig små rädslor i vardagen. Att testa nya saker känns plötsligt skrämmande. Kanske tänker min hjärna att det okända är detsamma som en fara? Jag försöker förstå, men känner mig mest frustrerad. Orolig över hur chanser kan gå till spillo när jag tänker för länge. För någonstans förvandlades mitt övermod till övertänkande, och jag önskar att jag kunde gå tillbaka. 

Vissa nyvunna insikter är absolut nödvändiga och bra för mig. Till exempel att jag äntligen har insett vikten av att använda solkräm, eller att jag kanske borde vara lite vaksam när jag går hem ensam efter en utekväll i en ny stad. Men ganska ofta känns den förstärkta reflektionsförmågan överflödig. Hur hjälper det mig egentligen att vara så rädd för att ramla av surfbrädan? Inte blir det roligare i alla fall, eller särskilt utvecklande för den delen. 

Kalla det vad man vill, frontalhjärnobsutveckling eller (mer eller mindre) irrationella rädslor. Vissa kanske hävdar att vad jag uppnått endast är en rimlig nivå av konsekvenstänk, och det kan absolut vara sant. Oavsett vad det är, sätter det käppar i hjulet för mig. Inte menar jag att man ska skippa solkrämen för att det är tråkigt att smörja in sig, eller att man ska följa varje impuls man får. Men ibland behöver man ta risken att ramla för att kunna utvecklas, eller gå emot strömmen när man vet vad man vill. Även om jag har lite andra intressen idag än att klä ut mig till en elefant vid opassande tillfällen, kan jag inspireras av mitt fyraåriga jag som vågade. 

Nästa gång jag vill göra något men inte vågar ska jag därför ge mig själv en tankeställare: vad skulle Leila 4 år ha gjort? Förmodligen hade hon inte funderat så mycket alls. Om jag känner henne rätt lever hon sitt liv efter mottot lite snack och mycket verkstad.