Vilka är egentligen de främsta makthavarna idag? I Sverige kan Carl XVI Gustaf stoltsera som rikets statschef och Ulf Kristersson nöjt leda den svenska regeringen. På våra alltmer inflytelserika sociala medier hittar vi däremot andra individer vars närvaro letar sig in i vårt medvetande. Enligt den uppmärksammade Maktbarometern från 2024 är paret Joakim och Jonna Lundell de med störst inflytande på Instagram, medan Kattjouren och Sverigedemokraterna ligger i topp på Facebook. En plattform där politiker toppar listorna är på X (f.d. Twitter), där Hanif Bali tar förstaplatsen tätt följt av Carl Bildt.  

Att dessa individer är några av vårt lands största makthavare är i viss mån sant. Vår statsminister har mandat att sätta tonen för lagar och budget och Joakim Lundell har talangen att dyka upp i otaliga sociala medie-flöden. Jag vill däremot argumentera för att en förskjutning av den egentliga makten är tilltagande. Vårt samhälles nya maktfaktor är de stora techbolagen.

Artificiell intelligens är en term som slängs med till höger och vänster. Det är ett ämne som präglar många diskussioner och numera besitter makten att styra våra samtal. Detta trots saknaden av en vedertagen definition av begreppet. AI kan anses vara allt från Turingtestet som uppstod i skuggan av andra världskriget, schackspelande datorer eller den mer studentvänliga uppfattningen om large language models, som ChatGPT. Språkmodeller drivna av artificiell intelligens har utvecklats till att nå en standard som våra nya sökmotorer. Det är dit vi vänder oss när vi i all hast vill räta ut våra frågetecken. Vi vet varken hur eller varför informationen som programmet spottar ut tas fram, men vi betraktar den många gånger som faktabaserad och objektiv. Detta även om vad som presenteras de facto är baserat på sannolikhetslära, alltså det som programmet förväntar sig att vi vill ha som svar. Lite som att gissa sig till att det blir sol på semestern, utan att ha kollat väderprognosen. 

Att förlita sig på den information vi tilldelas från enskilda språkmodeller är ett riskfyllt ställningstagande. Datan som programmen är tränad på är många gånger homogen och inte representativ för hur samhällets mångfald och realitet egentligen ser ut. Det finns en medförd bias som färgar allt som genereras, som vi därefter sprider vidare. Fördomar och skeva ideal får ett nytt liv och reproduceras genom den “faktabaserade och objektiva information” som vi utan eftertänksamhet tar till oss av. I förlängningen betyder detta att techbolagen kan definiera uppfattningen om vad som är rätt och fel. De som sitter bakom skärmarna och kodar, de som väljer vilken data som AI-programmen ska tränas på, de är makthavarna som kan diktera vår framtid. 

Implementering av AI och kompetensutveckling inom området är högst nödvändigt för att vårt kollektiva förnuft inte ska konkurreras ut av techjättarna. Vi måste lära oss att använda program som just ChatGPT för att inte halka efter, om än bara som kompletterande verktyg till vardags- och arbetsliv. Paradoxalt nog innebär detta medvetna “framtidstänk” inte bara fördelar. Den mörka sanningen är att samtidigt som vi rådfrågar valfri språkmodell om oväsentligheter, så skadar vi vår planet i rasande takt. Det marknadsförs nya chattbotar, program och verktyg som revolutionerar arbetsmarknaden och tar kreativiteten till nya höjder. Något som det däremot inte riktas ljus på är de gigantiska serverhallarna som kräver kopiösa mängder energi för att kunna genomföra de processer som begärs. För att serverhallarna inte ska överhettas behövs dessutom kylvatten. En enkel sökning med en large language model beräknas kräva ca en halv liter vatten. I den takt vi spammar chattbotar med frågor vi enkelt kan hitta svaret på själva gör vi alltså av med mängder av vatten. Medan svaren flödar så torkar vattenreservoarerna ut. 

Frågan blir än mer komplex om man applicerar den på public service-företag som exempelvis Sveriges Radio. De står med våra skattepengar i hand inför valet att anpassa sig till utvecklingen samtidigt som den medvetna implementeringen av AI tär på vår planets resurser. 

“Diskussionen om AI-accelerationens klimatavtryck ökar och det är positivt. Det är en fråga som Sveriges Radio både behöver bevaka mer journalistiskt och själva tänka på när vi använder AI. Vi försöker lära oss mer om hur vi kan dra nytta av AI samtidigt som vi inte vill att vår energianvändning ska skena. Där är det värt att påpeka att Sveriges Radio inte tränar eller utvecklar stora AI-modeller, vilket kräver enorm beräkningskraft,” kommenterar Olle Zachrison, chef för AI och nyhetsstrategi på Sveriges Radio, till Eris.

Vilka har då råd med att slösa dessa mängder av energi? Återigen, de redan ledande techbolagen. Vi dras djupare ned i en ond spiral. Medan vi ser artificiell intelligens med framfart revolutionera arbetsmarknaden genom vad många vill kalla för ett paradigmskifte, sviker vi också vår planet. Ledande företag som Google och Meta har inte många konkurrenter med kapital nog att kunna splittra marknaden och således utmana den accelererande makten. “Dessa ledande företag kan rikta sin laserstråle mot mindre verksamheter och förinta dess existens”, befäster Olle Zachrison.

Att AI skulle få ett eget medvetande, vända sig emot oss och ta över världen, är en rädsla som florerar bland många som ställer sig skeptiska till den rådande teknikutvecklingen. Mina farhågor ligger däremot inte hos attackerande brödrostar eller illvilliga robotar som i Terminator. Förhoppningsvis förblir det ett sci-fi påhitt. En dystopi som däremot smyger sig på är den stigande makten hos de techbolag som styr den information som når oss. Vi måste som ett kollektiv fortsätta att utmana och ifrågasätta, för om vi inte gör det riskerar sanningen att formas av krafter som varken värnar om oss eller vår omvärld