Så som svar på pojkens fråga; ja, det finns tydligen högre önskningar än så. Och jag skäms nästan ännu mer för att det går åt så mycket tid till att stressa över både vilka önskningarna är, och vilken av dem som ska prioriteras först. Den vardagliga ångesten över att behöva välja och planera framtiden är ju egentligen bara förklädd frihet och lyx. Jag hade turen att födas in i ett liv med nästintill fria önskningar som sträcker sig oförskämt långt bortom pojkens högsta; att få återvända hem. Jag får traska samma slinga, ta samma sväng och gena mellan cykelställen. Får gå upp för trapporna och in i korridoren med lysrör och plastmatta som jag stör mig på varje dag. Strula med nyckeln i låset och släppa ner axlarna när jag stänger dörren bakom mig. Det är en självklarhet för mig, jag har aldrig skrivit om det i min tacksamhetsdagbok. Så när jag såg videon kände jag mig istället skamset lik de amerikanska ungarna som på frågan istället svarade “money”. Usch, skamvrån.

Sekunden som solens strålar chockar min pupill slås jag instinktivt av tacksamhet. Tacksamhet för vänner, familj, livet och ljuset. Men när den lyser starkt är det också min skyldighet att inte bländas så mycket att mina privilegier blir osynliga. Tanken går istället till alla som har annat att tänka på än att solen bländar dem, att de är bakis, stressade eller vad de ska göra efter examen – till dem vars högsta önskan är att få återvända hem. Till folket i Palestina, Iran, Ukraina, Jemen, Sudan och alla människor som drabbas av krig; jag bär er med mig genom retfulla solstrålar, regntunga moln och nattsvarta vintrar. Vi existerar alla under samma sol.