Valet är precis sex månader bort. Riksdagskandiderande Anton och hans Grön Ungdom befinner sig i lugnet före stormen. Jag ville veta vad som driver honom att gå upp på podiet, och hur han hamnade vid det. Vi kramas och tar tid på oss att välja fika innan vi slår oss ner i ett par fåtöljer med varsin kaffe och dammsugare i handen. Kulturhusets café är öppet och ljust, människor i alla åldrar sitter runt oss. Anton ägnar sin vardag åt deras framtid.

Han har precis flyttat in bredvid en simhall i Västertorp, där hans måndagsmorgon startade. Idrottandet har alltid funnits i Anton liv, som ung var fotbollen framtiden, tills ett år på college i Orlando, förändrade allt.

– Efter gymnasiet skulle jag bli fotbollsproffs, jag var inställd på det. Så då åkte jag till USA, och började college. USA gav mig en helt annan blick på samhället. Jag började läsa mer om politik, var ganska mycket av en nörd innan jag tog steget att engagera mig. 

2021 gick han in på Miljöpartiets hemsida och blev medlem, när bollen väl var i rullning politiskt lades fotbollsskorna på hyllan.

– Jag kommer faktiskt ihåg det väldigt starkt. På en uppvärmning kände jag i bröstet att, jag vill inte det här till varje pris. Det var en kombination av att jag började få upp blicken för andra saker som var viktiga.

Den lilla byn Kvissleby söder om Sundsvall, med sina cirka 5000 invånare, gav inte mycket perspektiv på världen. Uppväxten bestod av “stabila barndomsvänner” och “mycket fotboll”. 

Som barn var Anton alltid en sån som räckte upp handen och tog plats. Norrländskan närvarar i ett inslag från Sveriges Radio 2015, där han som högstadieelev konstaterar att både elever och lärare måste skärpa sig för att behålla ordningen. 

Hur tror du att Anton från Kvissleby hade reagerat på Anton i Västertorp idag? 

– Det hade varit ett intressant samtal, vi hade nog behövt prata en stund. Vi hade inte ogillat varandra, men jag tror att den gamla Anton hade haft något att lära av att träffa den typen av person jag är nu. Tänker jag iallafall, han hade kanske tyckt att jag var dum i huvudet, haha.

Om du hade kunnat säga till Anton i Kvissleby att börja engagera sig, vad hade du velat säga?

Han blir tyst och funderar en stund.

– Jag tycker inte att alla behöver gå och bli politiker, eller vara aktiv i ett parti. Men jag tror alla mår bra av att vara nyfikna på och engagerade i sitt samhälle. Gärna att det tar sig i något konkret uttryck. Inte att man bara repostar insta-stories och läser hemska nyheter.

Det är tydligt vad Anton tycker är nyckeln till förändring.

– Det som har förändrat samhället historiskt är organiserade människor. Allt bra vi har är tack vare organiserade människor. Och det finns jättemånga sätt att organisera sig, det kan vara i sin lokala idrottsförening eller vad som helst. Men att på något sätt tillsammans med andra människor bygga något, och samtidigt försöka tänka lite på hela samhället och inte bara på sig själv och sin lilla grupp.

Kulturbibliotekets bokhyllor och fönster går från golv till tak, med utsikt över det myllrande Sergels torg. Anton berättar hur han brukar besöka biblioteket, och om en bok som stannat med honom, “Vårt enda liv” av Martin Häggström.

– Jag tänker på den jätteofta. Man kan se på det som att man har, ja vad fan kallar han det för? Man har olika delar av jaget. Jag är politiker, jag är pojkvän, jag är son, jag är vän. Den man är, är summan av alla de här delarna. Man kan checka sig själv hela tiden, känner jag att jag är den jag vill vara nu? 

Gränssättningen har gjort att Anton tror att han orkar längre.

– Jag har sett personer som bara gör en grej stenhårt. Jag tror inte att man blir en bra politiker då, inte en bra fotbollsspelare heller, eller vad det än nu är man vill bli.

När Grön Ungdom Stockholm lyfter upp Anton kandidatur till riksdagen på Instagram skriver de “Anton vill som språkrör för Grön Ungdom visa vägen för att nästa generation ska ta plats i politiken”. Men som en ur nästa generation själv, vet jag hur hopplöst det kan kännas, när man tar del av domedags-liknande rapporter om klimatet och framtiden. Jag undrar vad han vill säga till de unga som tänker att framtiden inte är så ljus? 

– Livet kommer att vara hårt oavsett. Jag tänker på den filmen som vann en Oscar nu, One Battle After Another, en kamp efter en annan. Så är hela samhället. Det har aldrig tagit slut, det är aldrig någon som har segrat. Den här apatin, det är bara att säga upp sig från livet, och det tror jag inte är så kul.

Miljöfrågan handlar ju om vår generations överlevnad, många tycker det känns ganska läskigt, hur orkar man ens ta tag i en sån stor fråga, driva den kampen? 

– Se dig omkring, vad kan du göra? Inte då att man källsorterar, utan att man organiserar människor. Det är samma med klimatet som med allting annat, det är klart det kan gå åt helvete. Men jag tror en viktig insikt är att det är bra att det känns läskigt, det är ju för att vi bryr oss. Vi vill inte förlora alla de där sakerna som är viktiga för oss. Jag förstår verkligen varför väldigt många känner så, men det är 100% en återvändsgränd, att ge upp, konstaterar han. 

Att möta ett par vakna ögon som säger att hopplöshet är en återvändsgränd, ger mig en större känsla av framtidstro än på länge.

När jag frågar ifall det inte kan vara så att människor är rädda för att gå med i ett parti, för att de känner att de inte har något att komma med, för lite kunskap, skakas det på huvudet direkt.

– Det där är bara bullshit, alltså glöm direkt. Ingen kommer någonsin veta allt, det där är bara något som gör att man skjuter upp. Jag ska inte nämna några namn, men alltså det finns politiker på hög nivå som inte har en aning om vad de sysslar med. Man kan aldrig veta för lite, man får lära sig under vägens gång.

Du kände aldrig något imposter syndrome när du började?

– Jo, såklart, det är ju mänskligt. Men då får man bara, nöta på. 

När endast 36 procent av unga ser ljust på Sveriges framtid, enligt Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, kan det kännas naivt att behålla hoppet. Men Anton besitter en rak rygg, vänliga ögon och en enkel idé – tron på medmänskligheten. 

– Jag tror väldigt mycket på mina medmänniskor. Vi har sett många gånger genom historien att vi tar oss samman när det verkligen behövs. Igår var det demonstrationer i hela landet mot utvisningspolitiken, vi var flera tusen här på Norrmalmstorg. Det är ganska lätt att känna hopp då. Det är bara att gneta på. 

Är det inte lättare sagt än gjort att bara fortsätta kämpa?

– Jo, 100 procent. Jag är inte nån motivational coach, jag försöker bara leda med exempel så gott jag kan.

Men hur orkar du då?

– Jag tycker att det är kul. För mig är det inte så mycket att orka. Det jag skulle beskriva som alternativet, att inte engagera sig i sitt samhälle och dess framtid, det tycker jag vore mycket tråkigare.

Att ha kul på vägen verkar vara ett framgångsrecept, med tanke på att Anton inom fem år har gått från fotbollssatsande novis till riksdagskandiderande korpenspelare. Men vad händer om valet i höst inte går som tänkt?

– Då får man se vad som är nästa vinst. Det är alltid bara nästa vinst, nästa vinst, nästa vinst.

One battle after another?

– Exakt! säger han, och ler.