Det är nyårsdagen. 2025 har officiellt slagit över till 2026. Snön virvlar ivrigt runt utanför fönstret och hela världen är inbäddad i ett vitt täcke. Jag drar mig fortfarande kvar i mina lakan. Känner hur vardagen snart är ikapp mig och tänker på allt plugg och alla deadlines som jag prokrastinerat. Kurslitteraturen ligger ännu staplad i ett berg på skrivbordet. Orörd, såklart. Allt den gjort denna julledighet är att samla damm. Till slut tar jag mig upp till en sittande position på sängkanten. Sömndrucken och morgonrufsig i håret. Stirrar på det dränerande berget framför mig för en stund och känner hur energin rinner ur kroppen. Vacklar ut i köket för att sätta igång kaffekokaren och slå på marshall-högtalaren. Albumet Aventine av Agnes Obel börjar rulla igång och omfamnar mig med ett vackert pianostycke. Jag sjunker ner längs köksbänken och låter kroppen vila på golvet. Känns som om vardagen kom ikapp mig nu; påminner mig om berget på mitt skrivbord, alla krav och måsten. 

Det är något med nyårsdagen som alltid skaver hos mig, men speciellt denna nyårsdag. Alla dessa saker som förväntas ske i år; att flytta hemifrån, ta körkort, examen och kliva in i något som kallas vuxenliv snurrar runt i mitt huvud. Det känns som att kliva in i ett annat liv. Jag är osäker på om det är alla förväntningar, all oro över kommande händelseförlopp eller bara bakisångest. Oavsett skaver det – speciellt med Agnes vackra pianostycke som bakgrundsmusik.