Rosen. Blomman vi alla känner till. 

Blomman som alltid finns att anförtro, 

den som dyker upp i alla rum där någon söker tröst, sällskap eller kärlek. Blomman som bär värme och omtanke i sina färger, 

men som också viker sig i den hårda vinden. 

Rosen passar i alla sammanhang. 

Den passar i lägenheten, den passar till festen. 

Den passar i den käras grepp, liksom under sena kvällar. 

Ja, den passar i alla stunder som inte kräver mer än enkelhet och färg. 

Rosen växer på platser där den vågar, 

platser där omgivningen tillåter den att blomma ut. 

Inte att den rimligtvis stjäl uppmärksamhet från andra blommor, den bara är där. 

Färgstark, älskvärd, men ack så skör. 

Men bland de färgglada bladen gömmer sig även något annat. 

Bland blad, stjälkar och knoppar finns rosens taggar. 

De som sticks. 

De som på något sätt stör rosens färger och skönhet. 

Taggarna är lika självklara som de färgglada bladen, 

om så inte lika uppmärksammade. 

Vid en närmare anblick är de dock alltid närvarande, 

redo att skydda rosen från faror och hot. 

När taggarna sticks gör det ont, 

en brännande smärta som påminner om att även det vackra kommer med en baksida. Kanske är rosen inte alltid det optimala valet i alla situationer? 

Kanske finns det andra blommor som fyller samma behov som rosen, men utan risken att bli stucken?

Med tiden börjar rosenbladen långsamt vissna. 

Rosen kan inte blomma mer, den har gjort sitt. 

Rosenbladens färger bleknar likt rosens hopp om att räcka till, efter alla försök att vara allt för alla lite för länge. 

Rosenbladen sjunker ihop och blir till en blek, meningslös massa. En massa som glöms bort till förmån för de andra blommorna. De blommor utan taggar. 

Så när rosen vissnar, 

när det endast är kvistar och knivskarpa taggar kvar. Vem minns då rosens värmande färger och omtanke? Vem minns hur vacker rosen en gång varit? 

Hur självklar den var att välja? 

Jag tror att jag är den rosen.