– Ska vi testa den nya Countrybaren ikväll? 

Alfreds fråga lyser mot mig i gruppchatten. Det är den 19 december och det vankas utgång i Östersund nu när mitt törstiga kompisgäng vänt hem för julfirande. Själv hade jag velat testa en relativt nyöppnad lokal vid Kyrkparken som heter Hemma Hos. Den ska enligt släktingar vara supertrevlig, sen den grådassiga semipuben Republiken lades ned. 

– Annars finns ju alltid W, skriver Nils som också verkar vara ölsugen. 

Vad fasen är W?, tänker jag samtidigt som samma fråga skrivs ut i chatten. Det visar sig att W är en restaurang som ligger i Kareokebarens gamla lokal, som är en nedlagd pub sedan något år tillbaka. 

Är inte det lokalen där restaurangen Viktorias låg när vi var arton och började gå på krogen? Jag funderar för mig själv innan en snabb googling bekräftar mitt goda minne. Tre olika restauranger och barer i en och samma lokal har under de senaste sex åren lagts ned, bytt ägare och struktur. Restaurangen Gusto har gått samma dystra öde till mötes, liksom sportbaren Allstar och puben Captain Cook (vars lokal numera huserar Countrybaren). 

Vårt val landar på Brexit-barernas Brexit-bar: The Bishops Arms. En välkänd pubkedja som idag finns i 39 olika städer i Sverige. Ett safecard. Hemmaplan. Där inne doftar det trä och läder och stolsbenen är ojämna. På herrarnas är toalocket trasigt. Golvet är klibbigt från Guinness och Budvar och på väggarna hänger diffusa tavlor av engelska gubbar med urlöjliga skägg. 

Vi hittar ett bord och slår oss ned. Utanför fönstret breder Stortorgets karga tomhet ut sig. Stortorget i Östersund är ungefär lika livat som ett kalfjäll, och ungefär lika vackert som en parkeringsplats. Men samtidigt som jag i mina tankar våndas över hur Östersunds knytpunkt och centrala mötesplats kan se så ohyggligt ogästvänlig ut, påminns jag om den dag då detta torg, utan att överdriva, var jordens absoluta mittpunkt för en kväll. 

Året var 2009, och det var dags för den årliga musikfestivalen Storsjöyran att dra igång. Några månader tidigare hade artistansvarig för festivalen, Andrea Wiktorsson, tillsammans med kollegan Stefan Kauppi bokat en amerikansk sångerska för 350 000 kronor. Artisten kallade sig själv Lady Gaga, och hade inte gjort något jätteväsen av sig, så det rimliga, menade Wiktorsson, var att sätta henne på en mindre scen på festivalområdet. 

Men bara någon månad efter att bokningen av Lady Gaga genomförts, slog hon igenom och blev listetta i USA, och på flera andra platser runtom i världen. Storsjöyrans arrangörer förstod vad som var på väg att hända, och Lady Gagas produktionsbolag likaså. Hennes managers ville dra i nödbromsen då de “inte ville ha en spelning uppe vid Nordpolen”, utan vill hålla dem i de större städerna i Europa och USA, men kontraktet revs inte. Istället dubblades notan, och i juli 2009 landade ett privatjet på Åre-Östersunds flygplats med en av världens största artister, endast iklädd en kroppsstrumpa, med jämtlandsfjällen i bakgrunden och med hela världen vid hennes fötter. 

Lady Gagas kravlista, eller raider, var drygt 60 sidor lång. I den kunde man hitta krav på egna chaufförer, syrgas på scen, eget kontor, 28 hotellrum och en person som klär på henne. Jag börjar fundera på om det ens finns 28 hotellrum i Östersund, men kommer på att min hemstad faktiskt huserar både Clarion och Scandic, så att så liten kan ju inte staden vara? När jag studerar kravlistan vidare läser jag att hon ville ha fyra sviter på hotellen, och då börjar jag känna igen min småstad igen när jag läser en intervju med Stefan Kauppi som låter meddela att hon fick “ett vardagsrum med soffa, tv, mysig belysning och lite tilltugg”. Älskade, älskade Östersund.

Tror ni festivalens publikrekord slogs 2009? Jo då. Gaga flyttades till stora scenen på det flacka och opersonliga Stortorget, och rev av en konsert som lockade över 26 000 personer, iklädd en vit puffad överdel med spetsiga axlar och strumpbyxor. När jag pratar med min mamma och syster som var på konserten, berättar de om hur överfullt och trångt det var på torget, och de obehagliga tryckvågorna av människor som flödade över publikhavet när fler och fler pressade sig in för att se världsstjärnan. Antalet personer som klämdes ihop och svimmade längst fram vid räcket var enligt min mor för många för att hålla räkningen på. 

– En öl till? frågar Alfred. 

Jag nickar samtidigt som Lady Gaga fortfarande tar upp tankarna. Tänk ändå att lilla Östersund fick vara musikvärldens centrum, om så bara för en kväll. En stad där barer och restauranger avvecklas på löpande band. Där krogkulturen kämpar i motvind och där människor lämnar så fort de får chansen. Det är sorgligt att se sin hemstad kämpa och försöka, men ständigt bli nedbruten. 

Men den där julinatten 2009, på det där tomma torget jag ser utanför Bishops Arms fönster. Där stod världens kanske största artist och fick jämtarna att känna sig sedda genom musik. Och när Lady Gaga i Just Dance sjöng ”Keep it cool, what’s the name of this club?” inför alla 26 000 på torget, var nog svaret från publiken: “Vi vet inte, den har nog lagts ned”.