En intervju om engagemang och solidaritet i dåtid och nutid
Solen lyser, isen har smält och fåglarna kvittrar. Vi drömmer oss bort till nätterna där solen aldrig somnar och där fräknarna återigen pryder de söta flickornas ansikten. Men varje morgon när nyheterna sätts på bryts drömmen och verkligheten gör sig påmind. Katastrofer, konflikter och krig. Hur kunde vi låta oss bländas av solen? Har det alltid varit så eller har vår generation blivit lättare att distrahera? För att få klarhet kring dessa frågor tar jag kontakt med Vicente Miguel Marin, en magister med examen i historia och en bakgrund som politisk flykting från Chile, men för mig bara pappa. Jag ber honom berätta om vad som förde honom till Sverige.
– Jag kom till Sverige i april år 1989, 25 år gammal tillsammans med min dåvarande fru och hennes familj. Vi kom till Sverige som politiska flyktingar. I hemlandet, Chile, hade vi varit aktiva i motståndsrörelser mot diktaturen och på grund av det fick vi lämna landet och hamnade här i Sverige.
För att förstå hans berättelse behöver vi gå tillbaka till det som utspelade sig år 1970. Salvador Allende blir vald till president i Chile och strävar efter att landet ska genomgå socialistiska reformer för att främja jämlikheten. Men detta skapar stora konflikter, både inom landet men även med andra länder, särskilt USA. Den 11:e september 1973 genomför militären en statskupp som leds av Augusto Pinochet där presidentpalatset bombas och den folkvalde presidenten Allende dör. Därefter tar Pinochet makten och styr landet som en diktatur fram till 1990. Under dessa år förbjuds politiska motståndare och många människor fängslas, torteras, dödas eller “försvinner”.
Sverige förde under den här tiden en mycket öppen och solidarisk flyktingpolitik under ledning av Olof Palme. Man tog emot tusentals chilenska flyktingar och gav dem statligt stöd. I denna fråga stack Sverige ut, med en tydlig kritik mot diktaturen och ett aktivt skydd för dem som flydde. För pappa var det början på ett nytt liv i ett land som fungerade på helt andra villkor.
– Man var tacksam, men man var inte tacksam till någon enskild människa utan det var ett system. Man såg inte ett ansikte. Den vanliga svensken, han var inte välkomnande. För oss var det en politik, ett system. Så småningom träffade vi andra när vi började involvera oss i solidariska rörelser och då fick jag ett väldigt fint intryck av att det fanns svenskar som var aktiva i dessa organisationer.
Engagemanget för Chile var inte begränsat till politiken, utan levde också starkt bland människor i vardagen. År 1975 ska Björn Borg spela mot den chilenska tennisspelaren Jaime Fillol i Båstad vilket blir en samlingspunkt för en stor protest som arrangeras av solidaritetsorganisationen Chilekommittén. Gatorna fylls av människor som rest från hela Sverige, bärandes stora skyltar med budskap som “stöd kampen i Chile mot fascismen, för socialismen” och röda ballonger märkta med namn på politiska fångar. “Om matchen spelas blir den chilenska överklassen stolt, men om matchen stoppas visar vi vårt stöd åt Chiles folk”, sjunger de i låten Stoppa matchen av Hoola Bandoola Band. Jag frågar min pappa varför han tror att svenskar under denna tid var så engagerade i internationella frågor.
– Det blev en vänstervåg som blev större och större i Västeuropa och det fanns i den rörelsen olika strömmar, inriktningar. Många identifierade sig med frihetsrörelser i till exempel Afrika, Vietnam och Latinamerika. Särskilt vad gäller Chile så tror jag att det fanns ett väldigt brett stöd från radikalvänstern till Socialdemokraterna och ibland även människor som inte identifierade sig men något speciellt parti. Jag tror att det beror mycket på att många sympatiserade med det projektet som Unidad Popular representerade. Alltså att gå till ett socialistiskt samhälle men genom fredliga demokratiska vägar, som projektet var i Chile. Det väckte stor uppmärksamhet och sympatier i många västeuropeiska länder.
Frågorna som startade texten hänger fortfarande kvar. Är det vår generation som har blivit lättare att distrahera, mer känslomässigt avdomnad, eller har engagemanget bara tagit en ny form? På 1960- och 70-talet syntes och hördes det svenska politiska engagemanget oftast högljutt. Dagens landskap ser annorlunda ut, men det är svårt att peka på exakt vad som skiftat. När jag frågar pappa om förändringen så är det inte ett enkelt svar han ger.
– Hela världen har förändrats väldigt mycket. Det handlar inte bara om solidaritet med andra länder i världen. En tydlig förändring i Sverige var övergången i Socialdemokraternas program. En övergång från den traditionella politiken som de hade haft i många år till en mer pragmatisk politik där man ville främja Sveriges intressen ute i världen. Samtidigt tror jag inte att Sverige hade möjligheter att fortsätta på samma sätt som innan. Den ekonomiska och politiska konkurrensen är så stark nu att ett litet land som Sverige inte skulle kunna hävda sig själv. Det är därför Sverige blev en del av EU, därför Sverige är en del av NATO nu. Förr var Sverige ett neutralt land, aktiv i internationell politik, profilerade sig som ett land som fungerade som en länk mellan länder i konflikt, de förhandlade och involverade sig för att lösa det politiskt. Nu är det inte så, idag är Sverige bara ett till land. Det som kännetecknade Sverige på 60-, 70- och 80-talet har blivit tillintetgjort.
Ibland är det svårt att smälta vår nya verklighet. Det han säger rubbar en ofta upprepad, bekväm och något naiv självbild: att Sverige fortfarande är ett neutralt land.
– Det är mer komplicerat än gott och ont, rätt och fel. Förut var det enklare och det är en mer komplex värld idag helt enkelt.
Hans ord får mig att stanna upp och reflektera. Kanske har vi lättare idag att bländas av solen och vända blicken från de mörka skuggorna. Det betyder dock inte att vår förmåga till empati och solidaritet är förlorad. Världen vi navigerar i är komplex, och kanske är det just därför viktigare än någonsin att vi försöker förstå den.
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila