Här om dagen såg jag dokumentären The Manosphere med Louis Theroux. För alla som inte är bekanta med begreppet “manosphere”, eller “manosfär”, är det ett paraplybegrepp för digitala plattformar och kanaler av olika slag som främst propagerar för ett riktigt anti-fräscht förhållningssätt till maskulinitet, feminism och liknande frågor. En individ som verkligen har gått i bräschen för att vrida tillbaka klockan är Andrew Tate. En man som, bland annat, öppet uppmanar till kvinnomisshandel, förnekar att depression existerar och objektifierar kvinnor – och då menar jag verkligen objektifierar. Han lever nämligen efter mottot “women are like cars”, ett citat som följs av en rad medeltida liknelser som jag inte känner att jag behöver upprepa. Allt i den ädla strävan att sälja innehållslösa självhjälpskurser till ensamma och förvirrade tonårskillar.

I hans fotspår har därefter många testosteronstinna 20-nånting-åriga män följt. Stora skor att fylla, kanske ni tänker? Tydligen inte. Det verkar vara en relativt attraktiv sysselsättning, och som att det inte är särskilt svårt att nå ut till enorma mängder unga män genom provokation och kvinnohat. Det är alltså denna del av den digitala världen som benämns som manosfären och som utforskas i dokumentärfilmen The Manosphere. Trots att jag skulle vilja likställa dessa individer med smuts under min skosula och ägna energi åt dem därefter, går det inte att undvika att de är verkliga opinionsbildare åt väldigt många unga män. Män som kanske saknar hälsosamma manliga förebilder. Som ser dessa influencers med sina dyra bilar och snabba, enkla metoder för att tjäna enorma summor pengar och sedan anammar de åsikter som tycks höra till en sådan livsstil. 

Det riktigt oroande är att delar av den här ideologin återfinns hos ett antal politiska kommentatorer med stor spridning, bland annat den numera avlidne Charlie Kirk, och Sveriges egna Nick Alinia. Dessa har ofta en så kallad USP, en unique selling point, eller kanske en mer träffsäker beskrivning; en unikt unken kryddning på toppen. Charlie Kirk likställde abort vid mord och Nick Alinia gör allt i sin makt för att förlöjliga transpersoner och underminera deras rätt att existera. Med det sagt vill jag dock poängtera att Kirk och Alinia befinner sig i en annan kategori än männen som jag nämnt tidigare. De är snarare politiska kommentatorer än influencers.

Något som dessa influencers och politiska kommentatorer har gemensamt är att de inte verkar inom typiska strukturer för opinionsbildning, trots att de sammantaget har ett enormt inflytande. Många av de influencers som intervjuas i The Manosphere verkar främst på mer obskyra digitala plattformar, och är inte sällan avstängda från de mest populära sidorna. De driver sina egna podcasts och egna livestreams där de kan spotta ur sig alla former av hatisk retorik – utan att bli ifrågasatta eller faktagranskade. De bjuder inte sällan in kvinnor till sina program, som uppenbart varken kan eller ges möjlighet att försvara sina åsikter och förhållningssätt, i syfte att fullständigt idiotförklara och förnedra dessa i syfte att “bevisa” att män är överlägsna kvinnor.

Jag tycker inte att det skiljer sig alls långt ifrån hur Nick Alinia och Charlie Kirk bedriver debatt. Mycket av det innehåll som återfinns på Charlie Kirks plattformar är klipp från öppna debatter på högskolor i USA som han själv anordnade, där han omringas av sitt eget folk. Klippen går ofta ut på att en frivillig motdebattör som uppenbart är i affekt och inte tillräckligt påläst om temat idiotförklaras av Charlie Kirk, till hans sympatisörers jubel. Nick Alinia, å andra sidan, ägnar sig snarare åt den tidlösa och, å så effektiva, “luften-är-fri”-strategin som du säkert känner igen från förskolan. Det han gör är att han ställer sig i mitten av demonstrationer för grundläggande mänskliga rättigheter med en mobilkamera och inväntar att folk ska reagera på hans närvaro. Vid ett tillfälle backar han till och med upp en aktivist från Nordiska Motståndsrörelsen – mycket märkligt ställningstagande om du frågar mig. 

Om vi bortser från främlingsfientlighet, kvinnohat, homofobi, transfobi och andra gravt förlegade förhållningssätt till mångfald finns det en sak som alla dessa har gemensamt – nämligen att de alla är stora opinionsbildare som främst verkar bortom traditionella ramverk. Så vad händer egentligen när vi förlorar medierad debatt? När oliktänkande inte längre möter varandra i diskussioner med viss ömsesidig respekt, utan ständigt strävar efter att förnedra sina meningsmotståndare genom provokation och fula retoriska knep? 

Och till sist:

Har den som ständigt propagerar för policyer som underminerar vissa gruppers grundläggande mänskliga rättigheter verkligen rätt att utnyttja yttrandefriheten?