I publiken sitter vi, likt storögda aningslösa fågelungar, och försöker hänga med i debatten. För just nu är det oss de pratar om och påstår sig veta så mycket om. En av gästerna tycks vara fast besluten att unga borde sluta sjåpa sig och istället lägga i en extra växel, för hur jobbigt kan det egentligen vara? Det råder det olika uppfattningar om. Min uppfattning står dock fast, det är jobbigt just nu. 

Den ständiga dragkampen mellan den äldre och yngre generationen tycks aldrig få ett slut. Kanske är det legitimt för att det inte finns något enkelt svar på frågan om vilka som har det mest tufft. Men utan att underminera den andra sidan vill jag ändå påstå att det faktiskt är jobbigt att vara ung idag, och jag törs även påstå att det är jobbigare idag än att vara ung på 60-talet. Att göra ett sådant uttalande kan låta egocentriskt och väcka starka reaktioner, och förmodligen är den aningen hetsiga stämningen i studion ett resultat av just det.

Att medialiseringen har satt sina klor i generation z är ingen nyhet. Alla vet om det, och det är bara så, för den utvecklingen har varit och är oundviklig. Men att ständigt omges av dessa dataflöden och obegränsad tillgång till information får stora konsekvenser. Vi vet saker som generationen innan oss inte kunde veta när de var i vår ålder, och det är för att vi får det serverat mitt framför ögonen på oss vare sig vi vill det eller inte. Vi vet ifall vi inte blivit bjudna, för vi kan se vart andra befinner sig i realtid. Vi vet hur man borde se ut, för vi kan se perfektionismens avtryck på sociala medier. Vi vet vad folk tycker om oss, eftersom digital antipati sällan får några konsekvenser. Den eran vi lever i har givit oss många möjligheter men det medför också risker, och ibland ställer jag mig frågan om det inte vore bättre att inte ha möjligheten till att veta så mycket om allt hela tiden.

En av Skavlan-gästerna pratar vidare om att den äldre generationen är så mycket lättare att ha och göra med i näringslivet, för att de arbetar hårt utan att klaga. Enligt henne är ungdomarnas utgångspunkt  att ha kakan och äta den, att ställa krav och mopsa sig mot auktoriteter. Det kan säkerligen finnas exempel på när detta är fallet, men att måla upp det som att lathet är normen bland unga människor anser jag oerhört snedvridet. Jag skulle tvärtom säga att problemet ofta handlar om att unga inte vågar ställa tillräckligt höga krav på sin arbetsgivare, man är i stället för ödmjuk och vågar inte säga ifrån eller ifrågasätta – just för att det idag är så otroligt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden som ung. Statistik visar nämligen att 24% av personerna i åldrarna 15-24 år är arbetslösa, vilket är en hisnande siffra. När man då väl kommit in på arbetsmarknaden är förstås inte ens första instinkt att ta plats och säga ifrån, utan snarare att hålla sig i skuggan av kulissen och tacksamt jobba över. Att ens resa ett lillfinger för att man inte får betalt för det är dessutom otänkbart. Detta är problematiskt. 

En annan aspekt som är väsentlig bland unga idag är dessutom tur. Har man inte tur i dagens samhälle blir det tufft för en. Har man inte rika föräldrar som kan erbjuda sparfonder och ett par hundratusen till kontantinsats är det i princip omöjligt att ta sig in på bostadsmarknaden i de större städerna. Hur ska unga egentligen kunna förhålla sig till ett samhälle där startlinjen är så olika? Enligt rapporten “Unga vuxnas boende 2025” är det 21% av alla som räknas till kategorin unga vuxna som bor hemma. 90% av dessa vill flytta hemifrån utan att kunna , vilket är ovärdigt ett land som Sverige. Men det är heller inte konstigt med tanke på att vi har ett samhälle som i första hand anpassar sig till de med bäst förutsättningar. Skavlan-gästen får just frågan om hur i hela friden unga nu ska kunna flytta hemifrån med tanke på att det ser ut såhär; hennes svar är att “ja men då får man väl fixa och trixa lite då” för att sedan mynna vidare ut i svammel. 

Om nu lösningen på svårigheterna unga möter i dagens samhälle är att på individuell nivå “fixa och trixa” är problemet större än vad man vill erkänna. Problemet är inte att unga klagar för mycket, problemet är att många har svårt att se att spelplanen har förändrats och att somliga tycks vara bländade av hur det var i en tid som inte längre finns. Istället för att hacka på varandra och klandra unga för att inte göra tillräckligt borde vi lyfta blicken och vara ödmjuk inför, och våga möta, de aspekter som gör det svårt för unga. Det är lätt att relativisera, men svårare att agera.