Solens strålar tränger sig in genom de halvstängda persiennerna i vardagsrummet. Hon är rädd, men ändå lugn.

Hon vet att det räcker med att skruva vridstången ett halvt varv innan hon åter känner sig ung.

Hon trivs i skuggan. En liten rotation till vänster, så ska solen inte synas något mer. 

Klarheten i solens strålar blir överväldigande, och hon vet inte vad hon ser.

Solen bländar henne. Endast några få påträngande strålar får henne att känna sig skrämd.

Att se allt klart och tydligt framför sig gör henne nedstämd.

Hon vill inte se. Hon vill leta, tänka, fundera.

Hur ska hon annars veta på vilken gata hon bör flanera?

Solens strålar tränger sig in genom de halvöppna persiennerna i vardagsrummet. Han är orädd, men ändå nervös. 

Han vet att det räcker med att skruva vridstången ett halvt varv för att persiennen ska bli harmlös.

Han blomstrar i ljuset. En liten rotation till höger, så ska solen skina ännu mer. 

Klarheten i solens strålar blir lugnande, och han längtar efter det han ser.

Solen förklarar för honom. Endast några få insilande strålar får honom att känna sig aktiverad.

Att se allt klart och tydligt framför sig gör honom exalterad. 

Han vill gärna se. Han vill hitta, agera, veta.

Hur ska han annars veta i vilken ände han ska börja leta?

Han vill se, hon vill blunda.

Han är dödsrädd för att leva.

Hon är livrädd för att dö.

Solen bländar henne.

Solen upplyser honom.

Solen är hans bästa vän och hennes värsta fiende och deras största friktion.

De kan inte enas om det velande värdet.

Synd, för ljusinsläppet är oundvikligt i den lilla tvåan i Kvarngärdet.