”Vi måste ta ansvar för Sverige”. Den ena klyschan efter den andra rann ur Liberalernas partiledare i samtliga nyhetsinslag under den gångna veckan. Hennes desperata försök att rättfärdiga det starkt kritiserade beslutet att släppa fram Sverigedemokraterna i en gemensam regering får Uffes ”Knyta-slipsen-dans” från i höstas att utstråla både självsäkerhet och pondus. Och den dystra sanningen är nog att det inte finns så mycket annat att säga, eller göra, för Simona Mohamssons del. 

Alla vet att Liberalerna är på väg att åka ur riksdagen om inget drastiskt sker.  Det finns ingen plats för dem. Till skillnad från den egna partiledningen förstår svenska folket att Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet redan styr regeringen med järnhand. Många har nog bilden att det räcker för Jimmie Åkesson att säga hoppa, för att Ulf Kristersson ska göra det och om han ber den liberala klimatministern att strunta i klimatmålen så gör hon med största sannolikhet det. Liberalernas partiledning har dock en naiv föreställning om att ingen förstår att partiet redan är beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik – men alla symboliska ”röda linjer” får dem att tro att SD inte haft någon makt i snart fyra år. 

Sakpolitiken har blivit mindre viktig i dagens politik och gissningsvis vrider sig Jürgen Habermas redan i graven när han tänker på bristen på kommunikation och strävan efter konsensus i Sveriges riksdag. Den demokrati som en gång skapades av folkrörelser och föreningsliv finns inte längre kvar, men klandra inte Simona Mohamsson för det. Det finns både en och två partiledare som med lika desperata steg dansat samma dans för att nå makten, så Mohamsson är inte på något sätt värre än sina föregångare. Det är ju inte heller som att hon skakade hand med en förintelseöverlevare. Och om Olof Palme plockats ned på jorden, in i dagens socialdemokratiska parti, skulle han förmodligen också känna sig både förrådd och ideologiskt övergiven. 

Likt Donald Trumps härskande handslag kan den helt orimligt stela kramen mellan Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson faktiskt bli en svensk klassiker. En symbol för vår samtid, som dessutom är sprungen rakt ur den svenska kulturen; alla har vi väl någon gång gått i samma ”kram- eller handslag-fälla”. Det symboliserar något väldigt fint. Mohamsson vet att hon gjorde något dumt och att hon har ett par svettiga veckor framför sig. Men samtidigt torkar hon både panna och händer, hoppfull om att hon precis kan ha greppat det där sista halmstrået för att undvika fritt förfall. 

Om Liberalerna sitter kvar i riksdagen efter valet kommer Mohamsson för alltid att skrivas in i historieböckerna. Vissa opinionsmätningar pekar dessutom på att hon redan vänt skutan. Då kanske det ändå var värt att vända den egna partiledningen – och de egna väljarna – ryggen till? Då kanske det till och med var värt att se jättedum och stel ut på en presskonferens tillsammans med Jimmie Åkesson? Ja, troligtvis, för när man håller på att drunkna är det nog bäst att greppa även fiendens hand. Simona Mohamsson är inte en dålig politiker när hon försöker rädda Liberalernas framtid. Hon följer bara den standard som alla hennes kollegor från både höger och vänster har satt. 2026 är det viktigare att få vara med än att föra sin politik.