Reportage
Ett ord utan översättning
av: Emelie Jackson
Det finns känslor som inte låter sig fångas, som är svåra att sätta ord på. Sådana som skaver i bröstet, cirkulerar i blodomloppet och pyr innanför pannbenet. Trots våra 29 bokstäver som kan forma svindlande 126 000 ord så räcker det ibland inte till. Språket sätter ramarna, men bilden vi vill rymma är större än så.
Från terrassen på femte våningen skymtar irrande ljuspunkter och en kavalkad av bilar. Likt ett fullt arbetslag myror direkt importerade från närliggande barrskog pågår en ständig procession. Var och en, en egen individ med egna känslor, tankar och relationer. De små liven rör sig på portugisisk mark och även om de inte vet om det så har de tur.
Det portugisiska alfabetet saknar tre bokstäver (de fantastiska vokalerna å, ä, ö) men rymmer ändock, beroende på hur man räknar, upp till 400 000 ord. Om svenskans 126 000 ord vore svindlande är därför portugisiskans uppslagsverk nästintill sagolikt. Souvenirshopar, caféer och hotell har förstått att ett ord i språket sticker ut. Det pryder vykort, kylskåpsmagneter och muggar och stavas Saudade. Det är ett ord som saknar motsvarighet och får turister att stanna upp, lyfta selfiesticken och smattra loss med bilder att pryda instagramflödet med.
Trots ordets lättsamma status i turisternas kamerarullar och tidslinjer så döljer det en djup innebörd. För att försöka mig på det omöjliga, att översätta ordet på svenska, så innebär saudade en komplex melankolisk känsla av längtan, till eller bort, från något eller någon. En slags samexistens av saknad och värme. Över branta backar och kullerstensgator rör sig svaren på ordets riktiga definition.
Jag möter svenskbrasilianska Mirella Nunes Moreira, 28 år, och Flavia Lundberg, 44 år, från en annan kontinent men med samma språk. De varvar leenden med seriösa minspel medan de beskriver tyngden av saudade och det fysiska tryck över bröstet det kan framkalla.
– Saudade är inte detsamma som att sakna någon eller något. Det används för familjen och de vi älskar djupt. För någon som är långt borta som vi gärna vill träffa. Det är en känsla som varar länge, konstaterar Flavia Lundberg.
Samtidigt förstår jag att det går att använda saudade som en slags hälsningsfras.
– Det är ett sätt att säga att du minns någon och att du bryr dig om den, även om ni inte har mycket kontakt. Saudade säger man till de som ligger en varmt om hjärtat. De som man vill träffa igen inom en snar framtid, berättar Mirella Nunes Moreira.
För att bekanta mig med portugiserna nöjer jag mig istället med ett inledande “Olá!”. Det blir alltmer tydligt att saudade handlar om något varaktigt som sträcker sig över både tid och rum. För trädgårdsmästaren Daniel Rato, 29 år, har ordet också en plats nära familjen.
– För mig är saudade ett väldigt starkt ord som får mig att minnas mina nära och kära som gått bort. Det beskriver känslan jag har för dem och de som jag fortfarande har omkring mig. När jag tänker på de känner jag saudade.
Sergio Victoria, en 55-årig fastighetsskötare, sammanfattar det kortare än så.
– Saudade för mig är familj, säger han.
Mirella Nunes Moreira förklarar att portugisiskan är ett väldigt sentimentalt språk laddat med poesi, konst och kultur. Fado är en genre av portugisisk folkmusik vars textrader målar bilder om klagofylld hemlängtan och relationer. Fadistornas röster vibrerar i gränder och ackompanjeras av gitarrernas dubblerade strängar och metalliska klang.
Där i fadons melodier, som tycks vara djupt rotade i den portugisiska folksjälen, hör jag samma tonfall som i berättelserna jag samlat under min vistelse. Musiken bär värme och sorg i en balanserad harmoni. Som hos de forna sjöfararna som längtat hem till sina familjer, samtidigt som de förväntansfullt blickat ut över horisonten, känner jag nu igen mig själv.
Jag saknar min familj, jag saknar mina vänner och jag saknar mitt hemma. Lyckosamt nog vet jag att jag kommer träffa dem snart igen. När vi lyfter från portugisisk mark har jag däremot ingen aning om hur länge jag måste längta innan jag kommer tillbaka.
Jag sitter fastspänd i en syrefattig flygplanskabin medan ett tryck över bröstet infinner sig. Utanför det minimala fönstret bredvid mig blir Lissabons gator mindre och mindre och människorna återigen mer och mer myrlika. Den stad jag har kärat ner mig i smälter samman med molnens kondens. Motorernas muller är inte direkt tröstande men nu kan jag åtminstone sätta ord på det som pyr innanför pannbenet. Saudade, på återseende.
KONTAKTA OSS
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila