De senaste dagarna har mitt flöde fyllts av uttryck som ”It’s pregnant person – not pregnant woman” och ”It’s person with uterus – not woman”, och häromdagen fick jag upp en annons om vaccin mot livmoderhalscancer där det stod att detta var för livmoderbärare. Vid första anblick låter det kanske inte konstigt, i dagens samhälle har identitetsfrågan fått alltmer utrymme i media, nya könsbegrepp dyker upp och att alla ska känna sig inkluderade är en tveklös utopi. Men vårt könsbaserade språkbruk verkar alltså samtidigt genomgå en reformation som kanske sker snabbare än vi hinner tänka efter. Vi har kommit långt i frågan om varande, men jag kan inte låta bli att förundra mig över hur dessa uttryck kan komma att påverka ordet kvinna och den feministiska framtid vi så länge arbetat för.

Det är lätt att tro att vi i Sverige idag lever jämställt. Och på många fronter gör vi det. I skrivande stund är vi på femte plats i världen. Vi fick allmän rösträtt 1919, specifika kvinnolöner började avskaffas 1960 och första lagen om jämställdhet i arbetslivet trädde i kraft 1979. Sverige har alltså gjort medvetna insatser i över 100 år för att synliggöra kvinnan, och ändå har vi utmaningar kvar att tackla. Enligt Expressen, som hänvisar till en uträkning av Lön hela dagen, arbetar kvinnor i genomsnitt 49 minuter gratis varje dag (som också är en minut mer än förra året!), vilket betyder att kvinnan i genomsnitt månatligen får 5 400 kronor mindre än män. I sorlet av allt detta ska man samtidigt förväntas vara glad – och kanske bör man det – för i andra länder ser det betydligt mörkare ut. I Afghanistan har kvinnor, sedan talibanernas återtåg till makten 2021, förbjudits att gå i skola, utöva sport och till och med röra sig fritt utomhus utan manlig ledsagare. Om vi nu tittar tillbaka på den resa Sverige gjort – och bevisligen fortfarande gör – visas hur lång tid det tar att bygga kvinnors rättigheter. Afghanistans resa visar hur snabbt de kan raseras. I en värld där miljontals kvinnor kämpar för rätten att ens få kallas kvinna känns ivern att könsneutralisera språket märklig. Kan vi verkligen kämpa för kvinnors rättigheter utan ordet kvinna? 

Att ta del av diskussioner om detta ämne är intressant. Inlägg i könsneutraliserande anda får tusentals och åter tusentals gilla-markeringar, och kommentarsfält fylls av instämmande. Folk verkar vilja ersätta ordet kvinna, och det utan att riktigt förstå hur utfallet kan bli. Här uppstår en paradox; att vilja inkludera, men råka exkludera. Trots det fantastiska syftet att medräkna alla blir resultatet olyckligt nog att kvinnan som kategori faller bort. Jag kunde därför inte låta bli att undersöka ifall ersättandet av könsord även gäller ordet man. Jag har skrollat, googlat och skrollat lite till, och inte kunde jag hitta något uttryck som ”prostatabärare”, men ”pregnant man” dök upp flera gånger. Här blir den feministiska frågan så väsentlig: varför ska ordet kvinna censureras medan ordet man tillåts stå kvar som norm? Att patriarkala strukturer dominerat i samhället under hela vår tideräkning är ingen hemlighet, och att något så i allmänhet kvinnligt förknippat som graviditet förbjuds från kvinnan men tillåts tillhöra mannen känns som ett återfall till dessa. Och kanske är det inte så konstigt, för lilla herrgården har ju alltid ägts – och ägs fortfarande – av män. Och i fall som dessa, när det behövs göras plats, är det kvinnorna som vräks först.

Förstå mig rätt: att var person ska ha sin plats såväl språkligt som fysiskt är något jag önskar. Men att måla över kvinnornas namn på tröskeln när de äntligen börjat få hängas upp känns aningen felriktat. Alla känner vi till Simone de Beauvoirs Det andra könet: en bok från 1949 som handlar om att kvinnan alltid definieras i relation till mannen; som ”den andra”. Hennes poäng var enkel: kvinnans frigörelse börjar med att hon synliggörs, namnges och erkänns som ett eget subjekt. Därför blir dagens språkliga trend att ersätta ordet kvinna med könsneutrala omskrivningar så paradoxal. Det som de Beauvoir kämpade för att göra synligt riskerar åter att lösas upp i anonymitet. Vore inte det mest optimala att i stället säga ”kvinnor och livmoderbärare”? Inkludering kan trots allt handla om att lägga till ord, inte ta bort dem.

Detta handlar inte om att vräka någon ur huset. Inte heller om att låsa det och stänga någon ute. Det handlar om att bygga ut; fler rum, fler våningar, fler möjligheter. Ett hus vi alla får plats i. Och jag verkligen älskar och trängtar ett inkluderande samhälle, men jag är kvinna och vill bli inkluderad själv. Kanske ska jag inte klaga – kanske är dagsläget i Sverige bra nog – men nog är det inte färdigt, och situationer som den i Afghanistan påminner oss om varför kvinna är ett ord värt att behålla. Ordet kvinna bär på så mycket mer än biologisk anatomi; här ryms historia, kultur och identitet. Vårt språk har mer makt än vi tror, och vi måste använda det på rätt sätt. Tystas vi i språket, tystas vi också i verkligheten. Och kanske en dag kan vi stå i den ensliga gränden som inte längre är särskilt enslig i lilla herrgården som inte längre är särskilt liten. Kanske heter det inte ens herrgård något mer. Men för att komma dit måste mitt rum få stå kvar. Ersätt inte mitt namn.