Som mina föraningar skulle det inte bli helt lätt att klarlägga hysterin som råder kring jakten på hudcancer. Därtill är det inte många som med nöje vill fläka ut sig i bikini på lokaltidningens största uppslag.

Mina skor sjunker ned i den porösa sanden och fyller mina låga Adidasskor. De små gruskornen letar sig in i min strumpa och skaver mellan tårna, svetten i pannan pärlar sig och jag tappar givetvis bläckpennan framför mig. Då blev det alltså dags för en liten ergonomisk squat också. Detta på samma gång som kameraremmen skaver på min brända axel och mina händer desperat försöker jonglera mikrofoner, hörlurar, telefon, anteckningsblock och penna. Den som sa att journalist var ett enkelt jobb ska ha stryk. 

– Vill du vara…, inleder jag min fråga men avbryts av ett tvärt nej innan meningen är avslutad.

– Okej, jag förstår, heheh, eughm, tack ändå, trevlig… solning?

Jag vet inte ens vad jag tackar för i denna förnedringsritual. Nya tag. Jag skymtar ett bekant ansikte närmare vattenbrynet och fortsätter min pilgrimsfärd mot inte ont anandes intervjuoffer och deras svar. Trots skav på flertalet ställen och bläckfiskliknande armrörelser känns stegen lite lättare i takt med att det bekanta ansiktet i brassestol framför mig får konturer. Fördelen med att ha en relation till sin intervjuperson är att svaren inte måste krystas fram. Kanske tycker personen i fråga också lite synd om mig när jag berättar om mina desperata försök och klämmer därför till med något extra resonemang att fylla min artikel med? 

Det suddiga ansiktet jag förtrott mig åt har blivit klart och jag vet precis vem jag är på väg fram till. Här kommer min räddning. Trodde jag. Jag lyfter min ena hand för att inleda kontakten med en munter vink. Men vad i? Människan jag vigt all min trygghet till i denna situation glor rakt igenom mig med en växande bekymmersrynka mellan ögonbrynen. I stället för att mötas av ett leende händer det som inte får hända. Denna rackarns individ vänder sig om och låtsas som om jag vinkat till någon bakom den pinniga fällstolen. 

– DU SITTER JU I VATTENBRYNET! DET FINNS INGEN BAKOM DIG FATTAR DU VÄL? HAAAAALLLÅÅÅÅ!, vill jag skrika. Men istället rymmer något annat ur mina lungor:

– Ehh, ja, jag vinkar till dig! Hej hej!

Jag presenterar min plan för artikeln. Sjunker till nivån om att låta denna solbadare slippa vara med på bild. Jag ber och bönar, skrattar, argumenterar och kämpar men svaret blir som så många innan. Ett nej. Denna bekanta skall strykas ur min minnesbank och aldrig få en glad vink igen. Det här med att sparka på någon som ligger ned, det är inget att inspireras av. 

Nedsjunken och förtvivlad står jag och beklagar mig över att mitt sommarvikariat nu kan ha nått dödsstöten. Detta medan dessa illvilliga, anonyma, hudgrillande strandbesökare förnöjt ligger och åmar sig på sina fula saronger. Det är beundransvärt, men framför allt förödmjukande, hur sanden kan sluka allt momentum. De få metrarna mot nästa intervjuobjekt känns nästintill obscena. Varför har ingen berättat för mig att Gävles stränder var kvicksandsbeklädda? Min största barndomsrädsla har blivit sann. 

Jag tänker att UV-hetsen troligen kryper sig ned i åldrarna. Ny vinkel. Tiktok är förödande och barnens hjärnor ruttnar. Nu blir det många pensionärsklick på sajten och arga kommentarer på Facebook om att ungas framtid är på väg att utplånas. Hade jag lyssnat slaviskt på kurslitteraturen hade eventuellt tolvåriga Elvira (som egentligen heter något annat) ansetts vara för naiv för sitt eget bästa när hon var den enda som glatt ställde upp på mina frågor. Etik hit och moral dit, jag har ett scoop!

Hon berättar att det är en trend med högt UV på sociala medier (bingo) och att hon måste sola för att komma ikapp sina vänner som redan är “jättebruna”. Att man kan få hudcancer har hon hört i förbifarten, men hon är osäker på om det stämmer. Stackars krake.

Jag lyckas efter många om och men också få en kille att ställa upp på såväl foto som intervju. Dessutom så gick han med på att bli filmad till tidningens Tiktok-konto. Nu vänder det! Han säger att han uppskattar de höga nivåerna eftersom det gör att han kan bli brun snabbare. Perfekt. Materialet säkrat. Teorin bekräftad. 

Åter kan jag gasa till redaktionen med ett leende på läpparna trots svetten på överläppen och stressryckningarna i mitt högra öga. Det får bli en raggardusch på kontoret följt av glödhett knappande på tangenterna. Jag fyller ut mina klena intervjusvar med information från både en hudläkare och enhetschef från Strålskyddsmyndigheten. 

Över telefon råder inte samma skräck som på Sandbankarna. Det betonas att solkräm är ett skydd som inte räcker till och jag får lyssna till obehagliga historier om vätskande sår som inte läker. Behandlingsformer som fryskirurgi och bränning skrämmer även mig och jag börjar nagelfara över eventuella pigmentfläckar som pryder min kropp medan enhetschefen fortsatt avskräcker från solsystemets centralkropp. 

Efter att artikeln publicerats upptäcker jag att min tillhörande Tiktok har raderats från tidningens konto. Jag som kämpat med content likt ett stolpskott på Drottninggatan, har nått ännu ett hinder. Killen jag intervjuat har tydligen ringt in till redaktionen och bett om att få klippet raderat. Han hade väl glömt att spänna magrutorna. 

Att jag vankat av och an på playan likt en tjatig souvenirförsäljare är nu förgäves. 

Jag hatar UV-index, jag hatar stranden och jag hatar den här dagen. 

– Solbrännan försvinner efter sommaren men solskadan består, säger hudläkaren som medskick till unga solare. 

Jag kan bara hålla med. Den här arbetsdagen gav mig bestående men. En solskada som etsat sig fast. Hoppas kameraremmen på axeln åtminstone gav mig en snygg bränna.