Men det är svårt att erkänna sina brister, att visa sig svag. Vi brukar skämta om att det finns ett svaghetsförakt inom vår familj, man åker till Skara sommarland trots lunginflammation och går alldeles för lite i terapi. Kanske är det därför jag inte ens vågar vara ärlig på mina egna dagbokssidor. Ibland när jag går tillbaka och läser ser jag övertäckta spår av känslor, som att jag dragit tippex över verkligheten. För tänk om någon skulle hitta den, beviset på svagheten. Jag vet inte hur man gör annat än att vässa pennan sylvass, min handstil är också så dålig att en mjuk spets inte skulle ge mig någon talan. När jag blev ordinerad röstvila av en läkare gick jag på seminarium och använde text-to-speech-appar för att ändå höras. En dejt frågade mig en gång om jag har problem med tystnad, efter att jag ställt den högst orelevanta frågan: “Hur bra hade du varit på hästpolo, 1-10?” för att undvika ens en sekunds stillhet. När det blir tyst och lugnt finns ju risken att jag tappar masken, att man ser igenom mig, att allt mitt hyckleri plötsligt kommer till ytan. Ett tåg i ständig rörelse kan ingen hoppa av.

Mina vänner skulle nog inte beskriva mig som sylvass eller stark, vilket också bara är bensin på elden av mitt eget hyckleri. De alla har sett mig gråta, bära hjärtat på utsidan. Men att fälla tårar är för mig inte svaghet, snarare motsatsen. Det som skrämmer mig däremot är att ramla av den höga hästen jag tyvärr ibland stolt rider. Som när jag spenderade senaste terminen i USA. En familjemedlem sa till mig strax innan avresan: “Jag trodde inte att du skulle åka, du som brukar ha så starka åsikter och moral”. Jag vet inte om det var en förolämpning eller komplimang. Men det fick mig att känna mig svag. Moraliskt hyckleri, “motivationen att verka moralisk, samtidigt som man om möjligt undviker kostnaden för att vara moralisk” enligt encyklopedin för socialpsykologi. Jag åker till ett land vars värderingar jag inte står bakom, men tänker att jag kan komma undan om jag skriver en text om det. Det är lätt att vifta med en sylvass penna när man är privilegierad nog att sällan skära sig på någon annans. 

När jag blev kär i höstas fick jag ytterligare bevis för min tvetydighet. Det var förnekelse in i det sista. Hon skulle vara den första att beskriva mig som en hycklare, med tanke på att det i definitionen ingår orden “dubbla budskap”. Men det är obehagligt och läskigt att låta atomerna rusa fritt. Hänge sig till endorfinerna. Till ruset. Som berg-och dalbanans mikrosekund av eufori. Att vara höjdrädd men älska farten. Det påminde mig om när jag var på ett nöjesfält och debatterade om jag skulle våga åka Europas högsta berg-och dalbana eller inte. Till slut gick jag bara rakt fram och satte mig i första vagnen. Lite så kändes det i höstas också. Jag gick helt plötsligt runt till alla och visade upp mitt hjärta. Som om det vore på auktion fast det redan är köpt. Kastade runt det i folks händer. Här! Kolla! Såhär ser det ut. Känn på det, vänd på det. Ser ni hur det rusar och också ibland står helt stilla? Ser ni varför? Mitt hjärta utanpå kroppen, donerat till någon annan, fast att jag ljög om det i min dagbok. 

Så i detta fall rekommenderar jag motsägelsefulla beteenden. Uttryck din höjdrädsla men gå rakt fram och sätt dig i vagnen till den högsta berg- och dalbanan, det är värt det, att falla. Det är läskigt, men framförallt modigt att vara svag. Ta det från nån som är rädd. Tåget kan få fortsätta köra full fart fram, fast kanske göra några stopp då och då. Släppa av och på. Testa nya rutter och vara okej med om någon inte tycker det var perfekt. För det är väl hela poängen med sidor, att det finns fler än en. Även solen har sina fläckar, som man brukar säga.