Ett år tog det. 

Ett år av sociologiska lidanden, att gå vilse i Engelska parken och ett allt mer destruktivt förhållande till RStudio. Sociologi A. Sociologi B. Sociologi C. Helvetet i bokstavsordning. Vem visste att sociologi i praktiken är en utklädd form av statistik? Inte jag. Absolut inte jag. 

Men så plötsligt, en kandidatuppsats senare. Där stod jag. Färdig (med lite revidering). Fri. Typ klar i alla fall. Redo att äntligen återvända in i värmen. Värmen i form av Uppsalas fulaste campus, mögliga hörsalar och en mytomspunnen framtida renovering. Människor som kollektivt försöker övertyga sig själva om att de är tillräckligt unika för att överleva på en arbetsmarknad som går sämre än Chrippas framtidsplaner. Missförstå mig rätt: vi är samma. Jag hoppas på exakt samma sak. Trots de smått (läs; brutalt) missunnsamma chanserna. 

Och ändå. Ändå vill vi dit. En kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap. Min våta dröm. Vi säger gärna att det handlar om meriter. Att det ska vara rättvist. Att hårt arbete lönar sig. Det du förtjänar, får du. Men hur mycket av det är egentligen bara efterkonstruktioner? Ett tröstande narrativ vi klär urvalssystemet i, för att slippa erkänna att det lika gärna kunde varit någon annan. 

Efter 365 dagar hände det för mig. Antagning.se la sin hand på just min axel. Andra urvalet. Jag kom in. Inte tack vare lysande betyg eller någon särskilt gedigen högskoleprovsinsats. Nej, det var det mest prestigelösa kapitalet av dem alla som tog mig hit: Högskolepoäng. Dessa små, ackumulerade kvitton på min akademiska existens. Fascinerande hur de kan kompensera för ett klockrent resultat på högskoleprovet eller slitandet i tre hela år. “Okej, du har nu klarat tre terminer av helt irrelevant kunskap, varsågod, du går före staplar av människor med betyg du inte ens kan drömma om”. Detta ska dock inte ifrågasättas. Absolut inte. Säg inget till någon (snälla)! 

När jag går in i föreläsningssalen kommer jag dra ut stolen. Sätta mig tyst. Anta att jag förtjänade det. Att säga något annat vore som att vinka hit nästa i reservlistan. Jag duckar rättvisans radar och tackar övre makter för denna gyllene chans. Nu ska Weibull citeras och digitala medier dissekeras tills något dör. Förmodligen jag. Rättvisa i den smutsigaste formen. Skräddarsydd, tvivelaktig och exakt i min storlek. 94 högskolepoäng senare stod jag där. Medie- och kommunikationsvetenskap B. Här kommer jag. 

Att det är lättare att bli läkare i någon sleten stad än att ta sig in i detta akademiska nålsöga borde utredas. Tur är väl det att vi inte viker oss så lätt. För det vore synd om den som får en misslyckad kommunikatör som läkare… 

Men men, låt oss vara ärliga: det här är också en kärleksförklaring. Till föreningen. Till människorna. Till alla mina älskade vänner. Till er. Ni som sitter i samma rum och låtsas vara lugna inför framtiden. Inte för att plugget är svårt (det är ifrågasättningsbart lättöverkomligt) utan för att ingen riktigt vet vad man ska göra när det tar slut. 

Och kanske är det just därför vi är här. Inte för löftet om jobb eller trygghet, utan för varandra. För samtal som fortsätter vid en oskön “soffa” i Grekiska, för föreningen som blir ett sammanhang när framtiden känns diffus och för framtidsdrömmen som väger tyngre än den förrädiska statistiken. 

Trots att det bokstavligen verkar gå skit för de flesta som redan trampat längst denna stig, så väljer vi den ändå. Den är inte bred. Inte särskilt tydlig. Men ändå tillräckligt upptrampad för att ge illusionen av framkomlighet. En liten, liten chans. En dröm om att vi kanske inte ens räknas med i samma statistik, utan levereras med en osynlig fotnot: “detta gäller såklart inte oss”. 

Och det räcker. Även om statistiken till slut hinner ifatt oss, står vi inte ensamma när facit väl delas ut. Om vi ändå möts på Arbetsförmedlingen så gör vi det åtminstone tillsammans. Fast ärligt talat: att ha er alla där som konkurrenter är nog inte toppen för mina odds

Men kanske var det aldrig poängen heller. Kanske var de här tre åren tillsammans mer värda än en kandidatexamen som ändå inte gav oss något jobb att förlora till första början. För mig är det iallafall så. Oavsett om jag hamnar själv vid infodisken på arbetsförmedlingen, hade jag aldrig velat byta bort den här tiden. 

Ett år tog det, men nu är jag äntligen tillbaka. 

I <3 UMV