I början av året var mitt enda nyårslöfte att väga 40 kilo innan året var slut. Nu är det maj och jag har redan klarat av mitt mål med alltför god marginal. En läkare har nyligen berättat att mitt hjärta inte längre slår som det ska. Jag är 17 år gammal och i början av året var min enda önskan att få väga 40 kilo. Nu är det maj, och min enda önskan är att inte dö.

Jag överlevde – tack och lov för det – men ända sedan den där majdagen för snart nio år sedan har jag fortfarande varit svag. Egentligen har jag nog varit svag i hela mitt liv. Det är någonting jag har accepterat, jag har liksom kunnat identifiera mig med min svaghet. Har alltid sett på mig själv som en person som är svag. Och någonstans har jag känt mig nöjd med det, nästan stolt. För i hela mitt liv var svagheten priset jag fick betala för att vara smal, och det var ett pris som jag mer än gärna betalade. På gymmet höll jag mig till yogapassen, löpbanden och de lättaste vikterna eftersom jag ville undvika allting som riskerade att på något sätt alls göra mig större. I vardagen vande jag mig vid att allting var tungt. Att jag var tvungen att sätta mig ner och vila i åtminstone tio minuter efter att ha veckohandlat, bytt sängkläder eller dammsugit min lägenhet. Det kändes okej, för jag visste att det bara var priset jag betalade.

För ungefär ett år sedan var jag svagare än nästan någonting. Någon jag var kär i stod en kväll i min hall och sa plötsligt att det inte längre skulle vara vi och det enda som dämpade den skenande ångesten i bröstkorgen i veckorna och månaderna efteråt var att springa. Så jag sprang. Mil efter mil på löpbandet, flera timmar i veckan. Jag ville känna hjärtat slå för någonting annat än honom och den enda gången det gjorde det var när jag sprang så länge att det för en liten stund kändes som att ingenting annat spelade någon roll. Jag sprang tills allting krympte och det skänkte mig åtminstone någon slags glädje.

När julledigheten kom och jag skulle åka hem var jag så svag att jag inte längre orkade bära min resväska. Jag minns hur jag stod där på perrongen och insåg att jag inte skulle kunna lyfta väskan uppför tågvagnens branta trappsteg, att det aldrig skulle gå. Tidigare hade jag alltid ändå klarat mig på något sätt men nu gjorde jag inte det längre, och ingen stod vid min sida och kunde hjälpa mig och tårarna brände bakom ögonen. Jag såg framför mig hur jag halkade med den alltför tunga väskan och bröt ryggen. Tåget rullade in och jag fick ögonkontakt med en medelålders man som såg stark och snäll ut och han hjälpte mig såklart. Säga vad man vill om medelålders män, men om en tjej i tjugoårsåldern ler och ber dem hjälpa henne med den för tunga väskan som hon inte orkar bära själv kommer de alltid att hjälpa till.

Efter nyår var mitt enda löfte att bli starkare. Jag kom tillbaka till Uppsala, stod på stationen sent på kvällen med den tunga väskan i handen och jag minns att jag tänkte: ”Jag orkar inte det här mer. Jag vill inte behöva leva ett enda år till där jag är såhär svag. När jag åker hem nästa jul vill jag kunna bära min väska.”

Så jag började träna, för första gången i hela mitt liv inte för att bli smalare, utan för att bli starkare. Förflyttade mig nervöst, nästan rädd, från konditionsmaskinerna till den sidan av gymmet där alla högljutt försöker lyfta så tungt som möjligt. I början gick det långsamt, så fruktansvärt långsamt. Jag stod och skämdes med mina en-kiloshantlar och fem-kilosskivstänger. Hoppades att ingen la märke till mig. Var hela tiden orolig att jag skulle tappa någonting, skada mig under de lätta vikterna som ändå var för tunga. Såg längtansfullt, nästan avundsjukt bort mot löpbanden och önskade att jag istället fick springa mil efter mil. Men så tänkte jag på den där resväskan. Såg framför mig hur jag orkade lyfta den utan några problem alls, och fortsatte.

Och så sakta var det någonting som förändrades. Det gick så långsamt att jag först inte ens märkte det själv, tyckte att allting kändes precis lika tungt precis hela tiden. Men en dag insåg jag att benen inte värkte av att gå i en uppförsbacke. Att jag kunde bära hem matkassarna utan att bli trött i armarna. Att jag inte behövde vila efter att ha bytt sängkläder. Jag började se fram emot att gå till gymmet, inte för att få förbränna hundratals kalorier på löpbandet utan för att få se hur tungt jag skulle orka lyfta den här gången. Hur mycket starkare jag hade blivit. Kom på mig själv med att le när jag en dag orkade lyfta en kettlebell som vägde 24 kilo. Plötsligt var glädjen över att bli starkare mycket större än glädjen över att bli smalare.

Det perfekta avslutet på den här texten vore att skriva att när jag åkte hem den här julen kunde jag bära min väska utan problem, men det kan jag tyvärr inte skriva. Inte utan att ljuga. Inte ännu. Men i år är mitt enda nyårslöfte att orka lyfta 40 kilo. Och om jag klarar av det borde jag lyckas bära den där väskan nästa jul.