Ljudet skär genom kroppen och förtränger hetsigt den sömndruckenhet som annars infinner sig när man vaknar. Den tvingar upp henne i en sittande, stel position. Blodet pulserar snabbt och vilt. När hon öppnar ögonen hinner hon se en glimt av sovrummet som för en stund badar bländvitt ljus innan nattens mörker återigen tar över. I samförstånd med mörkret hörs hans djupa andetag bredvid henne. Han rör sig lite men tycks fortfarande sova djupt. Hur i helvete vaknade han inte av meddelandet? Och vem fan sover med ljudet på och mobilen uppvänd? På högsta volym och ljusstyrka dessutom. Försiktigt sträcker hon sig över honom och vänder mobilen på nattduksbordet. Rörelsen sätter återigen igång den och det tar ett ögonblick innan ögonen vant sig och kan tyda de siffror som tillsammans symboliserar klockslaget. 04:07. De är tydliga, mycket tydligare än den notis som väckt henne. Någon Theo har skickat det. Han kanske var med ikväll, en av kursarna som delat på ölkannan? Nyfikenheten tjatar om att läsa meddelandet, men lösenordsspärren vinner. Med spretiga rörelser, som att hon blivit påkommen, placerar hon i stället åter mobilen på nattduksbordet och låter huvudet falla tillbaka på kudden. Hon sluter ögonen och försöker ignorera pulsen som rumsterar i huvudet. Hans värme sprider sig och hon andas i takt med honom. Det lugnar henne. Till slut tittar tröttheten fram och motar bort den enträgna pulsen. 

Är hon inte lite kissnödig? Hon känner efter. Jo lite kissnödig är hon nog. Oavsett kommer hon inte kunna somna om hon så lite som tror att hon möjligtvis är eller kommer att bli kissnödig. Hon känner sig själv. Ånyo sätter hon sig upp. Bredvid henne sover han fortsatt tungt. Ligger där likt en mur, ett hinder i den väg hon måste ta. Hon får klättra över helt enkelt. Utan att väcka honom. Fan. Hon vänder på sig och hamnar i en position som liknar kissande hunden. Letar med foten på andra sidan om honom och hittar till slut en bit av sängen där benet kan vara stabilt utan att hon nuddar honom. Det här var den lätta delen, fortsättningen är desto svårare. Mest bara förnedrande. Händerna hamnar på varsin sida om hans huvud och deras ansikten är så nära att de delar andetag. Hon är fast. Den felfria planen hon haft är som bortblåst. Putsväck. Om han vaknar nu kommer hon att dö på fläcken. Dödsorsak: Förnedring. Ska hon försöka vända på sig? Göra en slags sittande Barrel Jump? Hon har ingen aning om hur landningen ska ske, men det blir ett senare problem. Han sover fortfarande och hon påbörjar förnedringsakten. Aningen skakigt lyfter hon först vänster hand och sedan vänster fot. Lagom stabilt. Med en lite för snabb rörelse vänder hon sig sedan om och landar med fötterna på det svala golvet och… USCH USCH EUW. Är den använd? Ja. Hopknuten? Nej. USCH. Hon stålsätter sig innan hon böjer sig ner och tar upp den från golvet. Hon är noga med att röra den så lite som möjligt. Förpackningen ser hon inte, förmår sig inte leta. Han sover fortfarande. Och de skyddade sig. Succé ändå?

Hon bryr sig inte om att klä på sig, de gröna spetstrosorna får räcka. Hennes snyggaste. Lika bra att stoltsera med de så gott hon kan. Vem vet, kanske är nattens skrämmande skuggor som fyller hennes lägenhet för en gång skull faktiskt en demon eller kanske ett gäng inbrottstjuvar? Klart de ska få se hennes snygga, gröna spetstrosor. Med snabba steg passerar hon resterande del av den lilla ettan. Bryr sig inte om att huka, trots risken att blotta vakna grannar. Väl i badrummet röjer hon skickligt bevisen. Rakt ner i soptunnan med lite toalettpapper ovanpå. 

Färdigkissad och med tvättade händer fastnar hon i sin spegelbild. Utan att tänka sig för hamnar hon ofta just där om nätterna. Skyddad av mörkret döljs alla små detaljer som skiljer henne från massan. De detaljer som gör henne till henne, men som hon lärt sig att avsky. I stället ger mörkret henne en retuscherad version. Ung, håret på ända, kanske lite kantstött men på något sätt också söt. Hon gör några fula grimaser men stillnar sedan. Likt varje natt försöker hon tyda ögonen som möter henne. En ritual som endast kan ske när världen sover och hon är vaken. När det bara är hon och hennes spegelbild i skydd av mörkret. Som vanligt, i enlighet med ritualen, förstår hon dock inte riktigt vad hon ser. Enda skillnaden mellan henne och spegelbilden är att den ena har ett inre och den andra inte. Är hon en sådan vars bra personlighet förbättrar utseendet? Eller en sådan vars utseende förbättrar personligheten? Hon vet inte. Vet inte vad hon vill. Tänk om hon är varken eller? En person som bara är sådär fisljummen. En sådan som är precis likadan i såväl spegelbild som verkligheten. Långsamt poleras hennes ögon för att sedan ramla ner lite. Klumpen i bröstkorgen tränger sig på, växer och stockar igen. 

En rysning sprider sig genom hennes kropp och knottrar den. De nyrakade benen pryds av sandpapper medan övriga kroppen mest blir mjuk över knottrorna. Det är hennes signal. Signalen som befaller om att lägga av. Att sluta låta trötta tankar ta över och istället bara somna om, och hon inser hur kallt det faktiskt är. Hon bara måste under det där varma täcket. NU! Raskt tassar hon tillbaka till sängen och honom. Han sover fortfarande och hon måste än en gång kliva över honom. Helvete. Hon gör det så smidigt hon bara kan och vips är hon i sängen. Kanske var den där sittande Barell Jumpen inte det bästa sättet? Skitsamma. Kylan hastar och hon kryper ner under täcket. Hans värme bjuder in för att komma närmare, likt en magnet. Närmare och närmare. Plötsligt rör han på sig, suckar lite nöjt och placerar sin arm runt henne. Han sover fortfarande och hennes kropp slappnar av, tröttheten gör sig påmind. Tänk, de kanske har något? Han är ju söt och trygg. Varm. Vad var det han hette? Något på N, det vet hon. Nils? Noel eller kanske Noah? Nej. Nicholas kanske? Neo?