När jag stod framför min spegel senast och sökte svaret på samma fråga fick jag ett lite omvälvande svar. Min spegel är ju varken magisk eller pratglad, så klart, men bild visar den. Jag ser mig själv: En glad och smärre stressad Julie, precis som det alltid varit. En bit kvar till fagrast i landet, men nog är jag nöjd ändå. Jag ser det jaget jag känner till, förlikar mig med och hälsar på varje dag. Men denna dag berättade också spegeln för mig att jag är omvänd. Mitt höger blir spegelns vänster. Min rätsida är plötsligt min avigsida. Jag är en reflektion. Jag är inte en, jag är två. Ett jag är plötsligt ett vi. Vi liknar varandra, men visar inte riktigt samma sak. Den Julie som jag ser – den enda jag faktiskt kan se – är inte den världen möter. Förbryllat vänder jag blicken mot spegeln igen och höjer mitt högra ögonbryn. Det ser ju faktiskt ut som att spegeln gör detsamma, men ack! Det är ju det vänstra. Det är mitt vänstra ögonbryn – med utseende av mitt högra – som reser sig. Vilket av dem är det egentligen? 

Jag landar därför i att det finns två versioner av mig själv. Den Julie jag är och den Julie jag ser. Den person jag själv tycker mig vara och den person jag är enligt andra. De finns båda två, trots att jag bara är en. Jag och mitt spegeljag är en tvåsamhet – två versioner, snarlika men omaka. Och kanske är det just där spegeln slutar vara spegel och börjar likna något annat. Jag rör mig varje dag genom världen som en version av mig själv, men samtidigt rör sig en till version i andras blickar. Den Julie jag själv känner, den som är osäker, sliten och försiktig, är inte nödvändigtvis den Julie som syns utåt. Där ute blir jag – hon – någon annan. En trygg, energisk våghals. En glad spjuver. En purken dönicke. Vad vet jag?

Det märkliga är att båda versionerna är jag. Det finns inget original, och inte heller någon kopia. Ingen är sann och ingen är falsk. Bara ett och samma jag, men sett från olika håll. Givet denna nya kännedom behöver jag självklart ställa en följdfråga till min spegel: Är det möjligt att det finns två sidor av mig trots att jag är en person? Spegelns reflektion fortsätter givetvis att hålla mun, så mina inre reflektioner får stå för svaret istället. Jag får en obekväm ögonkontakt med mig själv och inser: Vi tänker ofta på sidor och perspektiv som att de måste kontrasteras, att det antingen är det ena eller det andra, men ibland kan de vara mer samstämmiga än man kan tro. Människan älskar att ställa två mot varandra och ge dem absoluta värden. Politiskt åt höger eller vänster, manligt kontra kvinnligt lynne eller arbete förlagt teoretiskt eller praktiskt. Vi kategoriserar som om olikhet per automatik betydde motsättning, men ofta är det tvärtom. Två perspektiv som pekar åt samma håll, bara från olika vinklar.

Det sker en systematisk indoktrinering när vi placerar fenomen i fack som om de vore oppositionella. Det är sällan så dramatiskt som det förefaller – ingen stor konflikt och inget tydligt brott, bara en lågmäld förskjutning. Man förväntas finna sig i det högra eller vänstra blocket, stå på varsin sida i ett samtal och använda helt olika ord. Samtidigt delar man kärnfråga och arbetar för precis samma sak: Ett tryggt, rättvist samhälle. Man förväntas förklara sitt arbete, vad det än må vara, som om det antingen sker kroppsligt eller intellektuellt, trots att de båda gärna samverkar. Man förväntas te sig adekvat avhängande sitt kön, men i slutet av dagen är vi alla människor. Vi lever i ett samhälle fyllt av fenomen där två sidor finns; tvåsamhet, som kanske i grunden visar sig vara mer ensam än man kan tro.

Tänka sig, ett med min spegel kort och monologiskt samtal senare kan jag se tvåsamheten i allt. Det ytliga och det djupa, två sidor av samma mynt, den vi är och den vi uppfattas som. Två som aldrig kan ses samtidigt, men som ändå hör ihop. Och när man lär sig att identifiera dessa falska motsatser – tvåsamheterna – får man också förmågan att se spänningarna som gör dem till komplement på traven. Det märkligaste av allt är att tvåsamheten oftast ställs i motsats till ensamheten. När jag säger ensam menar jag inte övergiven, jag menar odelbar. Jag tror inte att vi antingen är en eller två, för trots myntets två sidor är det ändå ett ensamt mynt. Sådant som bara finns i singular, även när det visar sig i plural. Sådant som har två bilder, men ett värde. Sådant som två oeniga personer drivande i samma fråga. Sådana som jag och min reflektion. Allt som faktiskt är en tvåsamhet, men som nästan är synonymt med ensamhet. Allt som är två, men kommer från en.

Kanske är det därför min spegelbild känns så avslöjande. Den påminner mig om att olika sidor faktiskt kan vara en och samma. Ensamma. Jag och min reflektion är ständigt i sällskap, men aldrig i kontakt. Vi delar rörelser, men tvärtom. Vi ser varandra, men inte på riktigt. Det är bara en illusion. Och i den illusionen blir det tydligt; tvåsamhet behöver inte betyda splittring. Två kan rymmas i samma kropp, samma tanke, samma mål. Jag är både den Julie jag ser mig själv som och den Julie som andra ser. Kanske vi är ensamma ändå.

Ja, jag är nog det. Tvåsamt ensam.