Först efter att ha synat mig själv förstod jag att jag var medskyldig. Det behöver inte hänga ihop. Men i samband med att höstterminen övergår till vår, och att 10-timmars veckor på eko ska bytas ut till 40-timmars veckor av pendling till praktiken i Stockholm, har min rädsla inför förändring blivit påtaglig. Blir meningarna som borde vara tio ord, till nitton och ett kommatecken bara för att punkten känns så definitiv? 

Föräldrar lär sig tidigt att barn är oroliga inför förändring. Det märker man om man jobbat med barn eller haft dem i sin omgivning. Det som är främmande är otäckt. Det hade förvånat ungefär noll procent av mig om Anders Hansen någon gång diskuterat detta och poängterat att det är ett karaktärsdrag som finns kvar sen savannens dagar. Människan är ett flockdjur, och att utmana den trygghet som finns i gruppen genom att överge den för något annat, handlar utan att överdriva om liv eller död. En del av mig hoppas att det inte är ett savannfenomen. Det känns förminskande att mina personlighetsdrag bara är laster från en svunnen tid. Och om det är så, varför är jag still at the restaurant (savann) samtidigt som mina vänner flyttat till storstan? När varje termin eller årstid lider mot sitt slut lyssnar jag på låtarna jag lyssnade på i början och gråter över all tid som rinner mig ur händerna. När mina vänner spånar på spänningen i att inte veta var de kommer att vara i höst när vi tagit examen behöver jag sätta fötterna i marken för att inte känna hur den viker sig under mig. Ovissheten gnager i mig och jag lämnar den gärna outforskad. Jag hatar att riskera att välja fel. Säg mig varför ska jag lämna det som är så bra för något som bara kanske kommer att vara det. 

Med det sagt betyder det inte att jag (och vi som känner likadant) inte genomgår förändringarna och valen. Livet har så mycket vägskäl att det ser ut som ett släktträd oavsett om man vill det eller inte. Såklart är jag kanske mindre benägen att testa något nytt bara för att till skillnad från de som finner lyckan i att utforska det outforskade. Jag gör det men med en tid av självspäkelse innan. Ingen tvingar mig att lyssna på musiken som gör att jag gråter framför utsikten som ser annorlunda ut än vad den gjorde för två månader sen. Kanske gör jag det för att riktigt känna att jag tagit farväl av tiden innan jag lämnar den bakom mig. Eller så är det bara en konstig fetisch för att känna. 

Det larviga är att man direkt vänjer sig. Jag hade nästan uppskattat om det tog längre tid. Då hade det jag varit så rädd för varit befogat. Men så sitter jag där, som en nyförlöst mamma, och har glömt hur det var innan. Om jag var en tusenfoting hade jag inte haft fötter nog att räkna hur många gånger jag 

behövt säga “va?” när personer i min omgivning frågat “hur gick det med…”. Då har jag en timme, vecka eller dag tidigare haft livsomvälvande beslut som stått inför dörren och efteråt passerat som om de vore ingenting. När jag skriver det här är det en månad tills numret du läser släpps. Om du träffar mig på Orvars eller Lutis imorn och osäkert frågar hur det är att göra praktik kommer jag (förhoppningsvis) att svara jo men det är toppen eller vad tänker du på? Guldfisken got nothing on me. 

I höstas fick jag inte stanna i redaktionen till tidningen du håller i din hand eller läser på din skärm. Det är inte så coolt att skriva kanske. Ingen tvingar mig att vara självutlämnande. Jag ska inte ta tillfället i akt att kritisera det eller den här tidningen, för Eris kommer (tyvärr) alltid att ha mitt hjärta. Det vore inte på sin plats att lägga en Aase Berg. Det jag vill ha sagt med det är däremot detta: bara för att något tar slut, förändras eller att ett beslut tas behöver det faktiskt inte vara permanent. Jag blev såklart jätteledsen när jag bedömdes inte platsa för att göra det jag tycker att jag är bäst på, och min stolthet sade mig att jag aldrig mer skulle skriva något för Eris. Men efter punkten finns det en möjlighet för en ny stor bokstav. Så här är jag, med en insändare som visar att det får vara flytande. Det visste ni säkert redan, men nu vet jag det också, tror jag iallafall.