Räknar kalorier och antalet glas vin men bara ett av beroendena är mina. Vanan sitter kvar, man måste kalkylera faran. Ännu en middag där någon mår illa över det som serveras på tallriken och någon annan av det som serveras i glaset. Diskussionerna runt bordet känns uråldriga nu, men ni har väl sett nyheterna? De slutar inte att döda oss.

Vägen hem kommer att vara kall. Bäst att stanna här. Hellre full i nattklubbsdimman än gråtandes i vargtimman. Men till slut stänger det. Alla ber om liv där allting föds på nytt. ”Skriv när du är hemma”.

Det välbekanta, kyliga knäppandet i lederna. Vintervägens vemod. Jag har spytt två gånger längs den här vägen, en gång för att han inte älskade mig, en gång för att jag inte älskade mig. På mitt vänstra ringfinger har jag en frostskada, jag hoppas inte att det är en metafor.

Håller nycklarna istället för klackarna horisontellt i handen på vägen hem. De var inte ens ett alternativ, jag måste ju kunna springa. Jag vet hur snabbt det kan gå från att diskutera kvällens skoval med en väninna, till att försvara samma beslut för polisen. Märkligt hur alkohol kan rättfärdiga hans handlingar men fördöma mina. 

Hela världen skulle kunna brinna av de som kokar inombords. Vill skicka flammor ur de frostskadade fingrarna, men de enda som bränns är vi. På bål eller på vintervägar. I halsen efter två fingrar, vill du få upp vin eller viktualier? 

Det verkar vara en välsignelse om det värsta som händer på vandringen hem efter vinet är tårar över tomma tallrikar och tomma glas. Välj ditt gift. Innan han tar valet ifrån dig.