– Hej, du är tidig som vanligt  

– Ja! Jag har redan tränat en timme

– Jäklar en timme redan! Bra jobbat. Men gå in i omklädningsrummet ett tag. Det är ju kallt ute. 

Det kanske blir något av den killen ändå. Det är verkligen inte alla som är ute en timme innan träningen. Kul att någon tar mina råd på allvar. Jag brukar ju tjata om att få in bara en timme. Det kommer göra skillnad. Killarna klagar alltid på att det är “för länge”. “Om man vill bli bäst måste man lägga ner tiden”, brukar jag svara. Det är precis vad han har gjort. Kanske har han tagit en timme i löpspåret. Eller så har han använt en timme till att öva på den där finten som han verkligen gjort till sin. Oavsett vet jag att han har utnyttjat den där timmen till att bli bättre. Jo. Den killen är verkligen en timme före alla andra.

Men samtidigt har han varit en timme hemifrån. En timme ute i kylan med bara sig själv som sällskap. Jag märkte på senaste föräldramötet att något inte stod rätt till. Killarna viskade om en orosanmälan av hans mentors lärare. Kanske hände det på riktigt. Isåfall förstår jag att han vill bort. Komma undan. Bara en timme. 

En timme att andas ut. En timme av lugn och ro. En timme fri från tankar på vad som egentligen sker. En timme utan oro över vilken person som möter honom vid dörren när han öppnar. Slippa en timme av den alkoholparfymerade hålan till hem och brorsans skrikande gråt. Bara en timme. Snälla ge honom bara en timme. 

Plötsligt känns en timme väldigt kort. 

– Förlåt att jag är sen, min …

– Ingen fara. Men skynda nu. Omklädningsrummet är öppet.

Sen som vanligt. Vad är det nu? Sjunde gången den här månaden? Och inte kommer det bli bättre. Suck. Vad ska man göra? Mitt tidigare tillvägagångssätt att ge ett straff på en armhävning per sen minut verkar ju inte ha bitit. Såklart slutade jag med den taktiken när jag fick reda på varför. Varför han alltid är sen… Han har helt enkelt för mycket. Då finns det inte tid. Ingen tid att komma i tid. 

Nej, all tid går alltid till allting förutom hans egen fritid. Det finns inte tid för fritid. Det finns inte tid… Vart går tiden? Jo, den går dit hans förälder inte har tid. Föräldern hade inte tid att hämta syrran på förskolan. Det fick bli hans tid. Tiden går inte ihop för en ensam förälder. 

Vi lever i en samtid där heltid inte är nog med arbetstid för en förälder som bara vill ha mer familjetid. Det finns inte tid. Föräldern blir förälder på deltid och arbetare på övertid. Allt för att ha råd med en måltid och förhoppningsvis lyckas spara ihop till barnens framtid. 

Så har det varit sedan föräldrarnas tid plötsligt blev halverad. Allt gick på nolltid… Det var en hemsk tid…  Plötsligt blev det brist på tid, familjen behövde mer tid. Det fick bli hans tid. Hans tid blev familjens tid. Tids nog fanns det inte tid att leva i någon dåtid. Han fick växa upp i förtid för att stabilisera familjens nutid. Det är tufft att vara barn till en förälder på deltid. En förälder som, om man har tur, kommer till matchen vid halvtid. Arbetet drog över som alltid. Då finns det inte tid för skjuts. Det är hans tid. I tid och i otid. För alltid. 

– Killar skynda på nu, snart drar vi igång

Som tränare ser man mycket. Man förstår att, kanske handlar det inte om att träna hårt eller vara lat, vara sen eller vara i tid. Det är inte så simpelt. Kanske finns det något mer. Kanske finns det något som hålls undan. Något som trycks ihop till en liten tuss och göms där ingen kan hitta. Kanske finns det en förklaring. Kanske vet vi inte allt. Kanske. 

Kanske är det inte vår sak att veta. Kanske är det bara så. Kanske är det vår uppgift att förstå snarare än att veta. Förstå att det finns något mer. Förstå att det inte är allt. Förstå att vi inte förstår. Kanske. 

– Killar, nu går vi ut och spelar boll!