Vintern har kommit till Uppsala. Mörkret lägger sig numera snabbare än man hinner säga “fyinihelvetevadkalltdetärdärute”. Den gråbruna marken har nu ett lätt vitfläckat utseende och löven som en gång fyllde himlen fyller nu gatorna. Uteserveringarnas stolar och bord är borta, cyklarna övergivna, och skolornas salar ekar tomt. Nationerna går från livade ställen där man kommer och går lite hipp som happ, till skymundan där man desperat försöker gömma sig från den bitande kylan. Modfällt köar man till de öppna nationspubarna och ber till alla gudar som inte finns om att kanske, bara kanske, det ska finnas en plats för en själv och sina vänner. Kanske ska ett gäng precis gå? Visst kan vi väl få plats här, vi måste bara hitta en stol! Det finns aldrig en stol över. 

Vintern ger ett mörker och en kyla som gör det omöjligt att vistas utomhus längre än 5 kyliga minuter. Men vi människor är så trotsande i vår natur att vi inte vägrar den fängslande och instängda inrådan som vintern presenterar. För efter den mysiga justeringsperiod som vi kallar hösten, då vinterdepressionens första symtom börjar synas, så trilskar vi vår innersta vilja att sitta inne i värmen under en filt, och söker vi oss utåt. Det tycks tändas en gnista hos folk och man rör sig (kanske främst i ett förtvivlat försök att skapa värme) om möjligt ännu mer på våra, stundtals, snötäckta gatorna. I den nästan förstummande kylan och sylvassa vinden står vi i dem där, till synes oändliga, nationsköerna. Bussen blir till en bekvämitet jämfört med cykelns förtryckande, kyliga vindmotstånd, och man söker sig tillbaka till skolans gråa men trygga salar. Man söker sig tillbaka till ljuset, som nu ens medmänniskor (och snön!) ger. Man söker sig tillbaka. Allt för lite sällskap. Men det är faktiskt kanske det enda som hjälper mot vinterns påträngande omfamning.