Häromdagen skulle jag träffa en blandning av människor – vänner, bekanta och främlingar – och innan jag gick dit bestämde jag mig; ikväll ska jag vara mystisk. Kalla det ett socialt experiment. Jag går upp för trappan i korridoren, öppnar dörren, ser mina vänner för första gången på en månad – och allt faller. Som om en trollkarl kastat en förtrollning och förvandlat mig till en golden retriever vars husse precis kommit hem efter en lång arbetsdag. Golvet blir en studsmatta. Hjärnan gör en volt och all min planerade mystik kraschar direkt. Jag hinner tänka ”spela cool, spela lugn” i ungefär två sekunder innan jag slänger ur mig en anekdot om en överenergisk kvinna i fotobutiken. 

Mystiken? Död. Begravd. Borta. 

Jag försöker återuppliva den genom att sjunka ner i soffan, låta blicken vila, nicka långsamt.
Sånt har jag sett mystiska människor göra. Det håller i två minuter. Vi hamnar i ett ämne som är så pass intressant att min hjärna direkt vill veta allt – i detalj. Och min hjärna reagerar som en mentos i en Coca-Cola-flaska.

3… 2… 1… BOOM.

Jag ställer sjutton frågor, råkar avbryta, analyserar någons relationer baserat på två meningar och en axelrörelse. Nicke Nyfiken har blivit arbetslös.

Mystik: 1
Alma: 0
Resultatet var aldrig hotat.

Och någonstans mellan den sista kramen och cykelturen hem slog det mig: Det måste ju finnas en förklaring. Något mystiska människor gör, eller inte gör, som jag helt missar. Kanske handlar det om tempo. Att deras tankar sakta går framåt medan mina springer intervaller. Eller om dosering. Att de låter orden stå kvar på startlinjen istället för att rusa ut så fort någon öppnat munnen. Ibland känns det som att de har en hemlig inställning jag aldrig har hittat i menyn. Och ibland känns det som att de hellre håller världen på armlängds avstånd. En ovilja, eller oförmåga, att släppa in folk helt och hållet. Hur som helst är det inte min förmåga. Och det är nog där krocken uppstår.

Folk tolkar ibland pratighet som brist på kontroll,  men för mig är det tvärtom. Jag pratar för att världen blir mindre snårig då. För att om jag inte säger det jag tänker så börjar jag tänka på att jag tänker, och sen är det kört. Att formulera mig högt är min struktur. Min kompass. Jag vet att det anses mer attraktivt att vara svårtolkad och återhållsam. Men jag har aldrig förstått hur man gör. Hur man låter tystnaden bygga en aura. Hur man håller inne en reaktion längre än några sekunder. Jag har inga auror. Jag har anekdoter, sidospår och spontana tankar som hoppar ut innan jag hinner dressera dem. 

Pratighet är inte nödvändigtvis en jakt på uppmärksamhet. Öppenhet är inte ett tecken på okänslighet. Transparens är inte brist på integritet. Det är bara ett annat sätt att navigera i världen. Mystiska människor är som renat bergsvatten – klart, stilla, estetiskt. Såna som jag är mer som vatten i en skogspöl; allt följer med upp. Lera, blad, småmärkliga partiklar man inte riktigt kan identifiera. Inte lika vackert. Men desto mer äkta. Och om den här krönikan hade haft en perfekt, smart avslutning om ”saker vi inte pratar om”, så skulle jag leverera den nu. Men sanningen är väl att jag inte riktigt vet vad det är vi inte pratar om. Jag råkar ju prata om allting, ändå. Så jag lämnar till resten av redaktionen att spinna vidare på den tråden. Själv ska jag fortsätta försöka vara mystisk. Och hittills går det… Sådär.