När jag flyttade till Uppsala för snart ett år sedan var jag ärligt talat väldigt nervös. Det var inget lätt beslut och det var inte nödvändigtvis för att det skulle bli långt hem till mina drömmars stad. Det var inte heller för att jag var rädd att inte passa in eller att inte känna någon i min nya stad. Jag var rädd för att det skulle bli alldeles för dyrt och omständligt att göra det jag älskar allra mest – att se IFK Göteborg spela fotboll. Det är liksom inte lätt att följa ett fotbollslag och framför allt inte när hemmamatcherna spelas på andra sidan landet.

Det är lätt att tro att folk förlöjligar sig över mitt val av intresse. Det är liksom inte rimligt att viga sitt liv åt att se 22 pojkar jaga en fotboll, det förstår jag också. Men det är så det har blivit för mig. Jag älskar att vara där elljusen förstärker dimman från bengalerna och hatet mot den andra kortsidan börjar bubbla inom mig. Det är något speciellt med fotboll på hösten. Kanske för att man vet att det inte är så många månader, eller till och med veckor kvar.

Min nya Uppsala-vän Herman frågade mig en dag om jag någonsin blir mörk eller arg. Ställd och förvånad över den djupa frågan svarade jag att jag inte riktigt visste. Den frågan har aldrig riktigt släppt mina tankar sedan dess och jag börjar väl kanske inse att jag nu har ett ordentligt svar. Det är förmodligen på olika fotbollsläktare och timmarna efter som jag kan bli väldigt mörk. Men snälla, förlåt mig för det. Det går liksom inte att viga sitt liv åt någonting men bara bry sig med halva hjärtat. Att tycka det är lite kul när det går bra, men rycka på axlarna åt förluster och misslyckanden. 

Mitt mående under några av årets bästa veckor, när hösten faller, präglas antingen av glädje och nyfikenhet eller ångest och spänning beroende på var någonstans Blåvitt befinner sig i den allsvenska tabellen. Min höstdepression är inte heller som eran och den börjar alltid andra helgen i november. När domaren blåser av sista matchen vet jag aldrig hur jag ska klara mig i flera månader. Jag vet aldrig vad jag ska viga mitt liv och min tid åt istället.

Men på något märkligt sätt går det alltid ganska fort ändå. Som med alla förändringar hittar
man vägar att ta sig fram. Håll i och håll ut, för snart spelar Blåvitt allsvensk fotboll igen och
fan vad jag älskar det. Håll i håll ut, för snart är hösten och vintern förbi och du sitter på en
uteservering i vårsolen och undrar vart tiden tog vägen någonstans