Sex veckor av inspark och en snabb återhämtningsvecka var över innan jag ens hann hämta andan. Men jag njöt. Jag njöt av att ständigt vara omgiven av mina närmaste vänner. Jag hade velat klamra mig fast i den tiden lite längre; för när nationsrundor, sekt-sittningar och platsbundna föreläsningar inte längre har sina klor i oss har många bestämt sig för att ge sig av igen. Återigen slås jag av de vemodiga känslorna jag fick för ett par månader sedan. Istället för att vallfärda till sina hemtrakter åker vissa till städer som aldrig sover och andra till ställen där löven aldrig faller. Här hemma viner höstvinden i håret, catwalken är belamrad av tentastress och kön till stocken ringlar sig oändligt; allt är som vanligt. Fast ändå inte, det är inte som vanligt när så många av ens trygga punkter inte är hemma längre. Lägenheten bredvid mig ekar tom och det skaver i mig att möjligheten att ringa ett samtal och adressera “jag måste berätta en sak” inte kan leda till att hoppa upp på cykeln och vara omfamnad på Studentvägen inom ett par minuter. Just nu får det vänta ett tag.

Att jag har så lätt att sakna människor är på gott och ont, men det finns också något väldigt vackert i det. Jag påminner mig själv om att sola i känslan av att så fina relationer kan kännas så mycket och att den skavande känslan är något att vara tacksam för i det här fallet, det är något jag unnar alla att få känna. Tack och lov är det dessutom bara temporärt, för snart är de tillbaka igen. Som ett kärleksbrev till tiden som varit och tiden som kommer vill jag ändå tro att det går att finna ro i detta.