Det låter inte när lövet lämnar trädets trygga grenar, dalar ner och slutligen når det nya, okända. Alldeles lugnt har dess gröna nyans smyckat de varmaste av månader och speglat det som ska. Lovat oss lycka medan vi andas in en värld som föds på nytt. Medan solen och likaså människan drar sig tillbaka för att återigen vänta på vårens lycka blir löven allt mindre gröna för att helt hänge sig åt höstens färg. Gemensamt välkomnar de känslan av ådror som övertas av orange och sedan fyller deras klänningar. De njuter av sin eldiga glans, kan till en början inte få nog, tills de plötsligt börjar torka. Från en dag till en annan skrynklar de ihop och förlorar såväl färg som glans. Sedan faller de. Utan ett ljud. Ett icke-ljud som tränger närmare och närmare och fångar mig. Jag hör ingenting. Jag hör allt. Ett inferno av ingenting och allt.

 Så plötsligt hör jag en röst. 

 ”Jag gillar orange”, viskar den.  En främmande, hes stämma som försöker övertyga men inte lyckas. Min röst. ”Jag gillar orange”, testar jag igen, lite högre den här gången. ”Jag gillar orange!”, försöker jag skrika, mitt allra högsta. Jag ger det allt vad jag har i ett desperat försök att kunna andas. Stilla mitt hjärta som skapar blåmärken, lugna mina darrningar som vandaliserar det vackra. Jag försöker stilla paniken. Men om man inte kan andas kan man inte skrika och kan man inte skrika kan man inte andas. Blåmärkena växer och darrningarna vandaliserar. Jag ser bara orange. 

 Alla andra hade jämt pratat om den orangea tiden. Det slutgiltiga där allt skulle bli bra. I gröna klänningar hade de längtat efter det orangea. En trånande kör som inte talade samma språk som jag. De gav mig inga svar och jag ville inte förstå. Jag som kände mig vacker i min gröna klänning som sken i solens varma strålar eller glittrade av dagg. Njöt av att se smilgropar på fräkniga kinder. Njöt av att höra kyrkklockorna som vittnade om ännu ett bröllop. Njöt av att känna doften av tusentals handplockade blombuketter. Njöt av oändliga sommarlov. Njöt av att bevittna sommarflirtar. Njöt av att förnimma öppnandet av en flaska iskall öl. Njöt av korta nätter. Jag hade till och med avundats skrubbsåren och de röda solbrännorna. Det enda jag inte gillade var när solen steg upp och ned. Jag kunde inte glädjas med de andra vars favoritstunder var just dessa. Det orangea ljusets påminnelse om den stundande förändringen gjorde mig endast livrädd. Förlamad. Distanserad. Jag förstod inte och ville nog inte göra det.

Nu är den orangea tiden här. Snart förbi, och iförd en brun, knastrande klänning är jag ensam kvar. Jag har med bävan sett hur vindpust efter vindpust tagit de andra och avsmyckat vårt träd. En efter en har de hängivit sig åt det nya. Med höga stämmor utbrustit ”Jag gillar orange!” och sedan dalat ner. I efterhand skulle jag nog ha försökt förstå. Fråga varför de gillade orange. Vad som gör den tiden till den bästa. Men det hanns inte med.

 ”Varför gillar ni orange?”, hörs min röst igen, varken svag eller stark. Alldeles lugn. Kanske lite hopplös. 

 Med ens känner jag vinden som river och sliter i min bruna klänning. Överraskar mig med sin plötsliga styrka. Jag känner att jag inte kämpar, låter vindpusten ta mig. Ta min bruna, torra klänning. Ta mig som inte orkar längre. Om man inte kan andas, med ett hjärta som gör blåmärken och darrningar som vandaliserar, orkar man inte längre. Man låter sig tas. Fångas av det nya. Och flyger. 

 Hastigt slits jag mellan människor som rör sig på gatan. Likt fragment som enbart bjuder in för en kort stund. Jag hör gummistövelsbeklädda fötter ivrigt springa hem för att lösa sin första matteläxa. Sedan följs jag åt med en nyinflyttad kvinna som febrilt letar efter det blåa huset hon sett igår. Vinden är bestämd. Tycks vilja visa så mycket som möjligt. Låter mig fläckas av vattenpölens lera tillsammans med den vita hunden. Känna doften av tjuvrökningen bakom skolan. Smaka de bittra rönnbären. Höra de berusade skratten från studenter som äntligen klarat en tentamen. Dansa till orkestern som lärt sig ett nytt stycke. Vibrera tillsammans med paret som delar en trevande kyss. Jag slits mellan fragment som skriker om spänning. Om nya kapitel. Om nervositet. Om första gånger. En möjlighet att starta på nytt när man fortfarande kan luta sig tillbaka på det år man nu känner. Samtidigt som man också har chansen att börja om och få göra fel i tryggheten av det kommande året. 

 Sedan landar jag. Helt tyst har jag slutligen landat i det hav av orange som jag så länge observerat. Bävat inför. Jag är omringad. Febrilt känner jag efter om jag kan andas. Letar efter hjärtat som gör blåmärken och darrningarna som vandaliserar. 

 Så hör jag rösten igen. ”Jag gillar orange”, säger den med en vacker säkerhet. Min röst. Hög och tydlig. Hoppfull. Sakta sjunker jag längre och längre ner i den hög som jag nu tillhör. En orange kokong som tillsammans med mig blir till jord medan höst blir till vinter. När solens strålar återigen tränger igenom och jag i stället är iklädd en vacker rosa klänning har jag hunnit bestämma mig. Jag vill måla min himmel orange. Jag vill måla barnens kinder i alla nyanser av orange. Jag vill måla allt som är fint i orange. Jag vill bada i orange. Sjunga i orange. Dansa i orange. Skrika i orange. Klä mig i orange. Jag vill färga universum hoppfullt orange.