Du är ju en sån

KRÖNIKA

av: Isa Eld

Jag vet inte hur sent det är. Bara att alla garanterat sover vid det här laget. Alla utom jag. Hemtentans knivskarpa deadline har fått mig fastklistrad framför datorn sedan föreläsningen imorse. Ingen paus. Inte ens ett andetag. Endast en press som tungt trycker sig över bröstet. Klämmer sig in mellan revbenen, sliter sönder mig i stycken. Bit för bit. Skärmens blåvita ljus känns som en käftsmäll i ansiktet och jag kommer börja gråta vilken sekund som helst. Är så frustrerad. Slutkörd. Ingenting jag skriver blir tillräckligt bra. Håll ihop Isa, tänkte jag, du orkar. Du måste orka. Du är ju en sån.

Dagen därpå befinner jag mig mellan bokhyllorna på Carolina Rediviva. Trycket över bröstet hänger sig kvar, växer sig större och kappan behöver knäppas upp. Luften på våning nio känns extra kvav idag. Säkert ventilationen. Ju längre jag står där, med handen trevande längs bokryggarna, desto trängre känns utrymmet. Som om bokhyllorna börjar röra sig mot mig. Allting känns väldigt varmt och väldigt trångt och jag får väldigt lite luft. Mitt synfält smalnar av, medvetandet bleknar för någon sekund och jag dunkar in i bokhyllan bakom mig. Smäller ner några spanska poesiböcker på golvet. Hjärtat börjar rusa i takt med att luften går ut ur mig. Kan inte andas. Inte alls. Panikartat lyckas jag vackla mig fram till toaletten, slänger mig på dörrhandtaget för att sedan handlöst falla ned på det svartrutiga stengolvet. Famlar runt med händerna som om luften skulle ligga utspridd där, redo att plockas upp igen. Efter en stund får jag tag i korta, sammanpressade andetag. Verkligheten börjar återta sina konturer i takt med att pulsen varvar ner. Andas Isa, tänkte jag, andas. Det är okej. Så blir det ibland. Du är ju en sån.

På kvällen beger jag mig till Göteborgs nation. Möter upp några kursare i entrén och någon mer, minns inte vem. I samlad trupp slår vi oss ned vid ett ledigt långbord och börjar slödiskutera hemtentan över varsin Gränges. Stämningen är varm och trygg. Lokalen badar i ett sorl av röster, musik och klirrande ölglas. Allt är som det brukar vara. Ändå känns något fel. Har någon flyttat borden närmare varandra? Sänkt taket? Det känns så instängt. Kvavt. Skruvar lite på mig, drar i tröjkragen och försöker pressa ner några ansträngda andetag. Säkert ventilationen.

Konversationen framför mig har flutit iväg och jag får koncentrera mig för att hitta tillbaka. Tar en klunk av den beska ölen, vilar hakan i handflatan och nickar. Jag ser hur deras läppar rör sig, ändå kan jag inte begripa ett ord av vad de säger. Allt börjar kännas väldigt varmt igen och väldigt trångt igen och jag får väldigt lite luft igen. “Jag tror jag ska börja röra mig”, får jag fram i gråtmild ton. Vet inte vad jag får för svar. Bara reser mig upp, tar kappan under armen och lämnar efter mig mitt halvdruckna ölglas. Försöker desperat att orientera mig fram genom folkmassan. Går in i någons axel och mitt namn ropas och jag svarar inte och nu har jag panik och nu måste jag verkligen ha luft. Allt jag kan tänka på är ut. Jag måste ut. Trots att jag enbart kan urskilja lokalens utsmetade, obegripliga konturer lyckas jag tappert ta mig fram till ytterdörren. Famlar ut i duggregnet där min kropp utmattat sjunker ner på stentrapporna. Huvudet vilar mot det kalla räcket och nu går det inte att hålla inne gråten mer. Det finns ingen ork till motstånd. Jag orkar inte mer. Trots att jag är en sån.

Det var aldrig ventilationen; det var panikattacker. Så har de flesta tentaperioderna slutat för mig. Nedsjunken, utmattad och gråtandes. Totalt slutkörd av prestationsångesten som så envist klamrat sig fast vid bröstkorgen. Den tycks aldrig släppa sitt grepp. Inte ens när man ligger där, i fosterställning på toalettgolvet, och letar efter andan som fastnat någonstans mellan revbenen och halstrupen. Mitt bästa är aldrig tillräckligt förens botten är nådd och resultatet perfektion.

“Du är ju en sån”, har jag alltid fått höra, “en presterare”. Rollen jag jämt behöver leva upp till och bevisa mig för; bevisa att de har rätt. Jag är ju en sån. En sån som alltid levererar toppbetyg. En sån som jagar perfektion. En sån som ingen oroar sig över. “Du har ju alltid koll på allt, det där löser du”. En sån som samhället gärna berömmer, säger att vi har disciplin och självkontroll som leder oss till framgång. Vi har drivet; passionen; ambitionen att bli den bästa versionen av oss själva. En sån som konstant vill utvecklas. Förbättras i allt hon gör.

Absolut, jag har alltid varit driven av mig. Nyfiken över om mitt bästa kunde bli ännu bättre. Målmedveten och envis som jag är, blev strävan efter perfektion till mitt bränsle. Jag kämpade, presterade, levererade i allt jag tog mig an. Fick konstant höra hur duktig, effektiv och självständig jag var. Jag älskade det. Att bli överöst av beröm gjorde att jag kände mig sedd; tillräcklig.

Det var bara en liten detalj, nämligen att bränslet är begränsat. Att det som först gav kraft också kan börja fräta inifrån. Ingen berättade för mig vad som händer när pressen blir för tung. När det inte går att prestera längre; när allt man känner inombords bara är ett överväldigande kaos. Ingenting blir bra, ingenting blir perfekt. Man förlorar allting tills man förlorar sig själv.

Jag är trött på att vara en sån. Trött på att alltid orka prestera. I sanningens ord orkar jag verkligen inte mer. Någonstans, någon gång, kommer jag att gå sönder om jag fortsätter såhär. Vi måste börja om. Du, jag och alla som är sånna – börja om på nytt. En nystart som inte är att man totalt ska rebranda sig själv, presterar på topp hela terminen och gå ut med VG i alla delkurser. Denna termin vill jag vara mänsklig; slarvig, operfekt och levande. Få ligga kvar i sängen, dra täcket över huvudet och stänga ute världens brus. Vila utan att få ångest över att jag slösar bort tid. Få en sund relation till mat, till mig själv och till livet. Kanske mest av allt: bli av med mina panikattacker. Frågan är bara om prestationsångesten någonsin kommer släppa greppet om mig. Jag är ju trots allt en sån. En presterare.

KONTAKTA OSS

Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila

tidningeneris@uppsalamedievetare.se