INTERVJU
Bortom höstlöven, bland bokbladen
av: Paulina Arvidsson
Många är väl vi studenter som redan innan vi kom till Uppsala föreställde oss hur vi skulle sitta på något av de många biblioteken med en take away-mugg billigt kaffe, samtidigt som höstlöven faller utanför fönstret. Och många är väl vi som stått i kö för 7-dagarslån av kurslitteratur, eller använt bibliotekets referensguide för att försöka förstå hur man faktiskt skriver en korrekt referens. I en värld i ständig förändring blir universitetsbiblioteken en plats för både tradition och förnyelse. Jag träffar Johanna Hansson på hennes kontor på Carolina Rediviva – det med den kända balkongen! – för att prata om bibliotekets uppdrag, framtid och förändring.
Sedan den 1 augusti 2024 är Johanna Hansson överbibliotekarie för Uppsala universitetsbibliotek. I rollen som chef för universitetsbiblioteken i Uppsala och på Gotland leder hon arbetet med allt från personal och lokaler till att bevara de omfattande samlingarna. När jag frågar vilka som är de största förändringarna som universitetsbiblioteket har genomgått de senaste åren berättar Hansson att uppdraget i dag fortfarande är detsamma som för hundra, tvåhundra år sedan – att samla och tillgängliggöra material till nytta för studenter och forskare – men metoderna och omgivningen är ständigt skiftande.
– Vi har helt enastående samlingar och det är en tyngd och ett ansvar som vi inte kan springa ifrån. Vi bär på ett arv som är fantastiskt, det är mer än fantastiskt.
Hela tiden handlar arbetet om en balans mellan att bevara och förnya. Samtidigt menar Hansson att de två stärker varandra. Hon berättar att teknikutvecklingen och digitaliseringen skapar möjligheter att arbeta både traditionellt och nytänkande, och att biblioteket i dag kan göra mycket mer än tidigare.
– Bibliotek är ofta duktiga på omställningar och snabba på att se möjligheter. Just nu arbetar vi mycket med att digitalisera material och använder oss av AI för att kunna göra de äldsta samlingarna tillgängliga. Delar av de äldre samlingarna är i dag ganska otillgängliga, men med hjälp av tekniken kan vi tillgängliggöra dem i hela världen. På så sätt kombinerar vi nytt och gammalt, vi använder den allra nyaste tekniken till vårt äldsta material. Det hela är framför allt en resursfråga och det är alltid studenterna och forskarna som står i centrum, men vi måste ta hand om samlingarna och vi måste göra det på de sätt som leder till största möjliga tillgänglighet.
Jag försöker föreställa mig alla de gamla böcker och skrifter som biblioteket förvaltar, men tanken är omöjlig, svindlande.
Vårt samtal kommer in på framtidens bibliotek, hur kommer det att se ut om 10, 20, 50 år? Hansson tror att kärnan kommer vara densamma. Människor kommer vilja ha en mötesplats, vilja vara någonstans. Studenter kommer vilja och behöva jobba tillsammans. Jag tror hon har rätt, tänker på alla zoom-samtal som hölls under pandemiåren, på det där som försvinner när man bara ser föreläsaren eller sina kurskamrater genom en skärm. Samtidigt är teknikutvecklingen i allmänhet, och AI-utvecklingen i synnerhet, ett faktum. Ibland ett skrämmande sådant.
– Tekniken kommer säkert användas för att göra mycket som vi gör i dag, och den kommer användas för att göra saker på smarta och effektiva sätt, säger Hansson. Hon tystnar lite, och ler sedan när hon fortsätter: Ett ord som jag kommer att tänka på är bildning. För att AI ska fungera måste man veta en hel del saker, annars kan man bli lurad. Det är inte säkert att det bara kommer gå åt ett håll, vid sidan av AI kommer både fördjupning och bildning behövas för att kunna dra nytta av den information som AI ger. Användning av generativ AI utan kunskap är ganska meningslös. Biblioteken kommer vara en plats för det.
På kontorets väggar hänger tavlor föreställande tidigare överbibliotekarier. Alla är män. Johanna Hansson är den första kvinnan på nästan 400 år. Jag frågar om det finns några förändringar som hon gjort, någonting som hon är extra stolt över, men hon har ett annat sätt att se på det.
– Det sker inte så många tvära kast, utan man är i sin samtid och för arvet och traditionen med sig. Människor har jobbat här på biblioteket i 400 år och nu är det vår tur att göra det bästa vi kan den här perioden. Det känns betydelsefullt att veta att det vi gör nu spelar roll, att det är en del av någonting större. Det är lite som att man tar över stafettpinnen och springer en sträcka, innan man lämnar den vidare.
Hansson talar också varmt om sina visioner för bibliotekets framtid. Hon beskriver hur hon skulle vilja göra ännu mer av Carolina Rediviva, som med sin placering mitt i stan är en mötesplats mellan olika delar av universitetet, men också mellan universitetet och staden. Som student är det lätt att glömma att biblioteket också är öppet för allmänheten och Hansson berättar att hon hade velat jobba ännu mer med programverksamhet där forskare bjuds in och kunskap delas på nya sätt.
– 2027 fyller universitetet dessutom 550 år, det kommer vi såklart vilja fira.
Intervjun närmar sig sitt slut, men först har jag en sista fråga som jag måste ställa: Vilken är egentligen den bästa studieplatsen? Johanna Hansson ler stort och funderar en stund innan hon berättar att hon alldeles nyligen upptäckte en plats på Blåsenhusbiblioteket med utsikt över Botaniska Trädgården.
– Det finns många fina studieplatser. Framför allt försöker vi hela tiden berätta och påminna om att man kan sitta på vilket bibliotek som helst, säger hon.
När jag kommer ut från Carolina Rediviva faller höstlöven över Uppsala, staden lyser i rött och orange. Om bara ett par månader kommer det vara Valborg igen. Backen kommer vara fylld av människor, och där uppe på balkongen kommer Johanna Hansson stå och vinka.
KONTAKTA OSS
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila