Om det finns en shit-list i min bostadsrättsförening föreligger det stor risk att mitt namn står skrivet med versaler högst upp. Under den korta tiden jag bott här har jag nämligen hunnit med en hel karriär av sattyg; jag har snott grannars tvättider, gömt mig från städdagar, slängt plast i komposten, förstört ett äppelträd; och lyckas alltid glömma att väggarna besitter samma ljudisoleringsförmåga som silkespapper. Min omgivning lär vara besudlad av överseende för ingen har någonsin klagat på detta aningen gränslösa beteende. Eller har de bara givit upp?

Ofta brukar gotlänningar uttrycka sin hatkärlek gentemot turister, de är väsentliga för näringslivet men ställer också till med en jävla massa problem med deras egocenterade och självupptagna stil. Ibland undrar jag om Uppsala-locals anser att jag som student utsätter dem för liknande terror? Allt är ju anpassat efter att vara student här och det är nästan bara de som syns och hörs – det är hela stadens identitet. Det kokar säkerligen av frustration hos de övriga bortglömda stackarna till invånarna men de är illa tvungna att förlika sig med det, och resultatet verkar bli att de går under jord.

För en av anledningarna till att jag tycks ha fått för mig att jag äger hela Uppsala är nog för att jag nästan aldrig noterar någon icke-student. Enligt Statistiska centralbyrån finns det cirka 47 000 studenter i Uppsala och den totala folkmängden uppgår till omkring 248 000. Med andra ord utgör studenterna i Uppsala ungefär 20% av befolkningen, vilket faktiskt är otroligt mycket mindre än vad jag trodde. Vart fan håller dessa övriga 80% hus? Vart är alla barn, tonåringar, föräldrar och äldre? Finns de ens? Eller är det bara ett PR-trick av Uppsala kommun att det faktiskt bor sådant klientel här?

​​Att staden varje år tar emot tusentals vilda, omogna och vilsna studenter, och samtidigt försöka bevara någon slags struktur skulle man kunna säga är definitionen av ett kamikazeuppdrag – men det sjuka är att det tycks finnas en utbredd acceptans för detta hos Uppsala-bor. När jag studsar fram som en hoppetoss mitt på Dragarbrunnsgatan, insvept i ignorans och privilegier, ser jag de försynt smyga som små skuggor längs med husfasaderna utan att göra det minsta väsen ifrån sig, för dem är det självklart att huka sig för Uppsalas hovliv. Auktoriteten jag tycks besitta är lite kittlande och jag tycker ändå att den får utnyttjas. Man kan absolut diskutera om denna status rättfärdigar att klättra upp i bostadsföreningens äppelträd så att det klyvs mitt itu, men jag solar i känslan av att staden plikttroget fortsätter att omfamna mig och mitt barnsliga beteende.

Att icke-studenter uppenbarligen har trampat i klaveret genom att bosätta sig i Uppsala råder det ingen tvekan om, stackars krakar. Det är imponerande att de tolererar dessa översittarfasoner och inte iscensatt en statskupp, än så länge verkar de nöja sig med att ta revansch under sommaren. För det har länge varit ett mysterium för mig vad som händer när en majoritet av alla dessa galningar till studenter försvinner under sommaren, men jag fick en liten inblick när jag var där en kväll i juli i år. Det var som att ett lugn låg över hela staden, och att alla dessa andra människor äntligen vågade sig ut för att kunna skörda sin del av den överblivna frukten. Jag såg unga föräldrar med deras barn som satt och glassade på Palermos uteservering, ICA lutis har aldrig känts så fridfullt och eko-parken hade nu intagits av boule-älskande pensionärer. När katten är borta dansar råttorna på bordet!

Jag hoppas min stackars granne poppade en flaska när jag drog hem till Stockholm i juni, och att hon njutit av lugnet så att hon mäktar med att ha en högljudd och flamsig krulltott på andra sidan väggen ytterligare en säsong. När min tid på Bredmansgatan kommer till sin ända ska jag kanske formulera en kondoleans och sätta upp på anslagstavlan så att mitt namn kan försvinna från the shit-list. Trygg i vetskapen om att ingen i föreningen tillsvidare kommer våga adressera om denna lista existerar eller ej, har jag inga planer på att sluta utnyttja privilegierna som kommer med att vara student i Uppsala, men jag kan förstås vara ödmjuk för lidandet det orsakar. Let them eat cake.