På hörnet av ett lägenhetshus från 60-talet, ”en halv trappa ned” som han beskriver det på telefon, ligger en relik från en annan tid.Dahlboms kontorsmaskiner AB. Det är inte en gömd pärla som tornar upp sig likt ett vackert litet hus vid slutet av en stig mitt inne i skogen. Istället ligger det där på hörnet, för alla att se, men för ingen att märka.

Dörren ger ett oklart intryck och väcker flera frågor. Förutom öppettiderna och den tydliga skylten om att man ska trycka för att öppna, ser den ut som vilken dörr som helst. Att öppna den känns inte bara tungt på grund av dess vikt utan också på grund av en underliggande känsla för att det faktiskt inte är tillåtet.

Väl inne är det som att kliva in i en portal till 60-talet. Doften av stelt gammalt papper och bläck väcker en slags nostalgisk trygghetskänsla. Skrivmaskiner från alla möjliga märken och årtal omringar en likt träd i en allé. Vid slutet av allén möts man sedan av ”slottet”. En receptionsdisk, en skrivmaskin från tiden innan första världskriget och en något överviktig man som kan mer om skrivmaskiner än någon annan i hela Sverige.

Mannen, vars namn fortfarande är okänt, är dock mycket mer än en siffra på en våg och en outtömlig kunskapsbank om skrivmaskiner. Han är ägaren till Sveriges enda kvarstående butik som reparerar skrivmaskiner. En fackla som han tog över av sin far, som innan det (efter många famlijedispyter så som jag förstått det) tog över den av sin far. Farfarn hade startat verksamheten år 1932 som ett sätt att tjäna pengar vid sidan av tidningen som han skrev för sida vid sida med Vilhelm Moberg. Moberg kunde, tack vare sitt starka temperament, klara sig på de artiklar han publicerade. Farfarn behövde däremot, i avsaknaden av ett lika högt självförtroende och pondus, bli mångsysslare för att försörja både sig själv och sin familj.

Mannen bakom disken är därför inte skygg att dela med sig av sin far och farfars framgångar med butiken. På 60-talet höll de till på Östermalm och inget ont mot miljonprogramsområdena i Fruängen, men hyreskontraktet vill nog påstå att det är en viss skillnad mellan de två. Samtidigt som han skryter om företagets glansdagar är han ytterst medveten om branschens inte så sakta, men desto mer säkra undergång. Han pratar om sina branschkollegors avveckling av de butiker som de ärvt av sina farföräldrar och drivit hela sina liv. Den senaste i ordningen var en butik i Malmö där ägaren gråtandes hade tvingats i pension och därmed behövt sätta sin enda anställda, en skrivmaskinsreparatör från det forna Jugoslavien, i arbetslöshet.

Trots denna melankoliska klang som omringar hela skrivmaskinsgenren är mannens inställning till framtiden överraskande lättsam och tydlig. Han är väldigt glad att ingen av hans söner ska ta över verksamheten utan den ska dö tillsammans med honom. Denna acceptans av sitt öde är beundransvärd, men väcker samtidigt frågor. Vad händer om mitt barn får samma infall som mig och bestämmer sig för att köpa en skrivmaskin i hopp om att komma bort från den moderna världens dopamindopade maskiner? Vem ska hen gå till för att få hjälp när tangentknapparna fastnar på den impulshandlade skrivmaskinen som köptes för en nedsatt slant på second hand-butiken i Fridhemsplan?

Kanske är det däremot just det här som är hela poängen. Konsten får sin uppskattning tack vare dess undergång. Dahlboms kontorsmaskiner AB kommer fortsätta att ligga på hörnet av lägenhetshuset i Fruängen, en halv trappa ned, tills den dag det inte gör det längre. Då kommer den försvinna helt obemärkt för allmänheten fram tills den dag någon letar efter en reparatör till sin skrivmaskin. Den frustration som följer vetskapen av att det inte längre finns någon i Sverige som kan uppfylla denna önskan blir en tyst hyllning till Jan Dahlbom. Mannen bakom receptionsdisken som var den sista att tala skrivmaskinernas språk.