Jag kommer ihåg att jag undrade varför han sa så. Vem vill inte vara vuxen? Då får man ju bestämma själv när man ska gå och lägga sig och man kan äta thaimat till middag varenda dag om man vill.

Man vill ha det man inte kan få och så vidare, jaja. Där satt vi iallafall, en pappa som ville bli liten, och en dotter som ville bli stor. Nu på senare dagar verkar städaren i mitt hjärnkontor dammat av det arkiverade minnet och skickat upp det till huvudkontoret, som i sin tur spelat det som ett ändlöst bakgrundsbrus. Och när jag drömmer mig tillbaka känns det just så, som att allt var lite roligare när man var barn.

Inte varje gång förstås. Inte när jag sitter i ett trångt korridorsrum på rundelsgränd med tomma ciderburkar staplade på mattan framför mig och får en snusdosa sulad i magen under runda 68 av att vi ska lära känna varandra bättre. Inte heller när jag vaknat vid alldeles för sent, mornar mig några timmar till, för att sedan cykla ner till ekoparken för att luncha med mina vänner (läs äta micrad matlåda) utan en tid att passa. Nej, då tänker jag sällan tillbaka på det minnet alls.

Men så en dag stod jag där, ja, bokstavligen stod, vid ett upphöjt skrivbord med två stirrande stationära datorskärmar framför ögonen. Dokumentets vita ljus tog över och bokstäverna flöt ihop till en enda sörja. Då var det som att huvudkontoret i hjärnan ville leta sig långt, långt bak i minnesregistret efter något som känns. Istället plockade de upp ljudfilen med pappa, som tidigare tjänat funktionen som “bakgrundsbrus”, printade ut ljudet i noter och placerade häftet framför en fullt utrustad stråkorkester som i forte fortissimo löd: “Det är så jävla tråkigt att vara vuxen”. När solen brände mot fönsterrutan bredvid mig, eller när mina vänner som också var hemma över sommaren gjorde dagsplaner, kändes det som att dirigentens handrörelser drev orkestern att spela hårdare och hårdare.

Tiden man spenderar som student är en spännande limbo, med föreställningen om att man lever ett vuxenliv som inte riktigt hakar i verkligheten. Du får göra vad du vill, samtidigt som du bara behöver välja mellan roliga alternativ. Du behöver bara klara en tenta i månaden och sen är det rakt tillbaka till insparksaktiviteter, billig Gränges och att prata bort flera timmar med en öppen dator framför dig, vars enda funktion är att visa tiden du slösat när du då och då trycker hårt på mellanslags-tangenten.

När jag berättade om dessa tankar för min farmor såg jag hur hon blev djupt oroad över den bristande arbetsmoral som hennes barnbarn besitter. Besvikelsen nästan brann i henne, kvinnan som jobbar trots att hon för fem år sen nådde pensionsåldern. Absolut alla vuxna jag har bekänt dessa känslor för har visat något snarlik reaktion. Som att det är mig det är fel på..? Nej, jag beskyller endast systemet för detta missnöje.

Ja, det kanske var så att chefen på huvudkontoret är duktig på sitt jobb och visste exakt vad hon gjorde när hon valde att just det där minnet skulle forma orkesterns framtida repertoar. För sedan det riktiga vuxenlivet satt i gång har jag arbetat deltid som konspirationsteoretiker. Under sommarens kvällar har jag nämligen raljerat om vikten av kortare arbetsveckor till mina vänner och fått skratt tillbaka, ingen verkar vilja forma revolution?

Jag vill inte, nej, jag kan inte arbeta så här många timmar resten av mitt liv. Jag vill flyta runt lite till, ha basgruppsmöten och bo cykelavstånd från varenda adress i stan.
Vuxenvärlden har kallat, men jag Rebecka, nekar snällt till inbjudan denna gång och kommer att spendera några extra terminer på campus Ekonomikum – för att jag kan. Tack, men nej tack.