Sydney visade sig vara mina drömmars stad. Det här är inte en text om livet vid Stilla havet så jag ska inte ens börja försöka beskriva det. Men hade jag varit arkitekt hade jag ritat hus likt de böljande vågorna och hade jag varit kompositör hade jag försökt tonsätta havsbruset. Jag trodde att det bara skulle eka tomt i mig när jag åkte hem. Det glittrade på havet, nu glittrar det i snön. Kanske är det viktigast att det glittrar i ögonen. För jag lyckades få med mig samma typer av vänskaper därifrån, så nog kan drömmarnas stad vara den där jag är, när alla frön följer med mig. Jag kan skapa tusen trädgårdar i tjälen om de kan växa av vänskap.

Om fönstret står öppet är hon hemma. Det blir lätt varmt i vår studentlägenhet på Väktargatan, så om jag rullar in på min vita cykel och möts av ett öppet fönster, vet jag att Klara är där. För sån är hon, öppen och varm. Vi träffades på Bondi beach i Sydney och nu bor vi tillsammans i Uppsala. Att få bo tillsammans med en vän är något jag unnar alla. Det finns fler discokulor än disktrasor hemma och någon som lyssnar på allt du känner utan att vilja dela din säng. En artikel i The Atlantic diskuterar idén av att centrera sina platoniska istället för romantiska relationer. Två vänner intervjuas och berättar att romantik kan vara ”the cherry on the cake”, medan hon och hennes bästa vän ”we’re the cake”. Med tiden har studentlägenheten fyllts av de nya vänner vi mött under de 279 dagarna. De där nyfikna individerna i lokstallarna jag sedan grät över att lämna utanför domkyrkan. Jag längtar efter att komma tillbaka till drömmarnas stad och fylla studentlägenheten tillsammans igen, fira med tårta.

Min mamma lyssnade på Karolina Ramqvists sommarprat och tänkte på mig när hon berättade om sin relation till skrivandet. Ramqvist tvingade redan på förskolan pedagogerna att skriva ner hennes berättelser. Det var ju det som faktiskt tog mig till studentlägenheten, det där tvångsmässiga, eventuellt smått narcissistiska och eviga beroendet av att få berätta. Ändå har jag haft så svårt att sätta just den här berättelsen på papper. Trots att jag hela sommaren har vetat att jag vill berätta om vänskap och hur mycket av mig som hittats i den. Jag tror att jag tidigare har skrivit mest om sorg för att jag har behövt förstå den genom ord. Leta metaforer som på något sätt kan likna känslan inombords. Måla upp de mörka tankarna i huvudet i bilder så att de inte fastnar där. Göra den dramatisk, poetisk, vacker, ful, öppen. Bli av med den. Den här känslan vill jag aldrig bli av med så därför har den kanske varit så svår att berätta om. Gemenskapen som liknar en drog. För jag har alltid dragits till sekter, det finns ingen som är så snabb på att bära merch eller sjunga lagramsor som jag är. Matchande tröjor? Ja tack. Obligatorisk närvaro? Så tryggt. Sitta som packade sillar på en 35 timmar lång bussresa med halva studentföreningen? Min dröm. Som tur är har ingen riktig sektledare lyckats lura in mig i något ännu, jag har nöjt mig med fotbollslag, fanbases och faddrar.

Känslan av att vara omringad av människor som känner samma sak för något är liksom oslagbar. Att på en konsert få skrika de av artisten varsamt valda orden jag känt måste handla om mig, men få veta att alla som skriker med mig kanske också har känt samma sak. Finns det en så finns det flera. Timbuktu höll ett brandtal sina sista tio minuter på Way out west som fick mig att tappa andan. Han talade för barnen i bland annat Gaza och sa enkelt men tydligt att “det som händer ditt barn, händer också mitt barn. Vi delar allt. Det vi gör nu, att komma samman, det är den exakta motsatsen till krig”. I slottsskogen var det varmt men salta tårar på kinden svalkade när hela publiken gjorde fredstecknet. Återigen ekade Nalle Puh i huvudet. Att jag får känna fred på tre ställen när många inte ens får känna det på ett. Jag mötte mina vänner; några från Australien, några från Uppsala och några hemifrån. Vi dansade till 05. Genom alla känslor, alltid, tillsammans.