Det började med en vän, min bil och massa flyttkartonger. Ett korridorsrum på 16 kvadratmeter och nya “grannar”. IKEA-lådor och pizzakartonger i soprummet. En cykelpump och solen i nacken när jag körde mot stan. Jag kände något där för dig direkt. Du var lugnare än Stockholm men du vibrerade av liv, av alkohol och av framtiden. Du var en gråzon mellan stillhet och rörelse, drömmar och verklighet. Du var min perfekta oas.

Jag minns det som igår när jag var ensam och förvirrad. Jag gick vilse mellan universitetets olika campus. De olika slangorden fick mig känna mig extremt isolerad och att söka till en nation kändes som ett test på coolhet (något jag inte visste skulle behövas). Jag minns Norrlands nation och min första gasque, hur jag tvingade min vän att sitta bredvid mig. Min höga diskussion om varför man kallar någon för kurator utan att den ens är kurator – och jag erkänner min fortsatta förvirring över detta än idag. Jag minns första gången min mamma hälsade på och jag fick visa henne stället som nu skulle vara mitt hem i några år. Vi gick gåendes längst fyrisån och jag pekade stolt ut Domkyrkan när vi såg dess vackra torn torna upp sig. Jag minns min första tenta, och skräcken över att inte lyckas. Skräcken över att inte leva upp till det som du trodde jag var. Och utan att jag ens hann märka så blev du plötsligt en vän. Du med din värme, och trygghet, ditt vardagliga skimmer övertygade mig om att vi skulle kunna bli något bra.

Men några månader in började det skava. Du har blivit för bekant och jag har aldrig kunnat stanna still för länge. Jag måste få röra på mig men tänk om du blir besviken. Så jag stod fast lite längre och försökte gå nya vägar till skolan, och beställa nya drinkar på klubben, sjunga andra låtar i huvudet medan jag handlar. Men tillslut ledde alla vägar till samma slut. Och där insåg jag att jag inte kunde andas längre. Jag behöver bara söka något annat, kanske få växa lite mer och få andas lite till innan jag kommer tillbaka. För jag kommer att bli bättre då, när jag får en liten paus, och jag hoppas du vill ha mig tillbaka då.

Men du kommer aldrig tro att jag inte kommer sakna dig. Du har satt spår i mig som jag alltid kommer bära med mig. Platser har blivit dofter och de är nu omöjliga att glömma. Jag kommer sakna att se tornen på Domkyrkan när jag går hem från gymmet. Jag kommer sakna att kolla bio med Anna, och nästan somna i sätet. Jag kommer sakna att traska till Carro i motvind och känna mig som ett akademiskt vapen. Jag kommer sakna att alltid känna igen någon på Ica Folkes. Jag kommer sakna att skrika åt Samuel att sakta ner på voien. Jag kommer sakna att få känna mig oövervinnlig med mina vänner. Jag kommer att sakna att plugga till tolv för en tenta. Jag kommer sakna allt som du har givit mig.

Du är en del av mig Uppsala. Det har inte alltid varit perfekt men det har varit verkligt. En plats jag älskar och tröttnat på; där jag hittat mig själv, men samtidigt tappat bort andra delar, och sedan uppfunnit nya. Jag lämnar dig en stund, men en dag kommer jag tillbaka. Inte för att börja om utan för att hälsa på mitt gamla jag och bygga vidare. Och då kommer vi båda förstå att vi behövde en paus för att nu kunna gå vidare lite starkare och lite äldre. Lite mer redo.