När jag flyttade hemifrån såg jag framför mig att jag skulle bli en sån där liten husmus som spontant ställer sig och bakar kladdkaka en tisdagseftermiddag och bjuder över vänner på fika. Det första halvåret försökte jag dessutom tvinga i mig kaffe i hopp om att cementera den där vuxna fika-auran. Det var absolut värt ett försök, men nu har jag kapitulerat. Tur är väl det också. Kaffe och kakao är nämligen de varor som toppar inflationslistan just nu. Om jag då bortser från det faktum att jag knappast har råd med att leka kafé i min lilla etta just nu så är det värt att poängtera att jag dessutom inte kan baka. Mitt tålamod påminner nämligen om en handgranat med lös sprint. Bara tanken på att ställa sig och koka snabbmakaroner kan framkalla en orkan av stress och ångest i mitt huvud, det liksom kryper i kroppen på mig när jag tar mig an sådana vardagssysslor. Ibland slår det mig att jag kanske har en släng av någon slags bokstavskombination. Eller är det bara något jag inbillat mig eftersom det, precis likt kaffe och kakao, verkar råda inflation på bokstäver också?

Att antalet diagnoser har skjutit i höjden de senaste åren har varit svårt att undgå. Helt plötsligt påstår sig alla vara någonstans på diagnos-spektrumet och stigmat kring detta är därmed ett minne blått. Det blir extra tydligt när Bianca Ingrosso och Pernilla Wahlgren ägnar ett helt avsnitt Wahlgrens värld åt att skildra deras utredning och att de sedan låter kamerorna rulla vidare när de i eufori springer ut på Östermalmstorg och skriker ut “VI HAR ADHD!”. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är toppen. Att diskursen i samhället har skiftat från att ganska isolerat koppla ihop diagnoser med svårigheter till att det nu ses som en karismatisk superkraft man absolut inte ska hymla med är i mina ögon väldigt fint. Men jag kan också inte låta bli att tycka att det är lite komiskt att det i vissa kontexter blivit lite av en trend att gräva efter diagnos-tendenser hos en själv och andra.

Fenomenet jag försöker beskriva är i folkmun känt som diagnosfeber; det vill säga att antalet diagnoser har ökat så pass mycket så att det nästan spiller över i en norm. Å ena sidan är det som sagt värdefullt med en större medvetenhet så att rätt resurser kan sättas in tidigare till barn och unga som behöver det och att dessa individer också med all rätt ska få vara stolta över att man fungerar på ett annorlunda sätt. Att det parallellt med denna utveckling dock har skapats någon slags kollektiv statussymbol kring att ha en diagnos innebär ju en diskussion för sig; vad händer egentligen när massor av människor börjar självdiagnostisera sig själva för att normen nu är att sticka ut?

Jag är högst delaktig i denna cirkus. Jag kan inte sitta still, är extremt känslostyrd, övertänker det mesta, zonar ut under ointressanta konversationer, är en jäkel på att prokrastinera, vill gärna ha saker på mitt sätt, och som en extra liten klenod till alla dessa fantastiska kvalitéer råkar jag också ha lite tvångstankar. Allt detta är tecken på ADHD, och eftersom det pratas så mycket om har jag ryckts med in i feberdimman och fått för mig att jag säkert har det också. På ett sätt tycker jag inte att jag kan vara helt ute och cykla, allt det jag radat upp stämmer ju och det är klart att det kan orsaka svårigheter för mig i vissa situationer. Men när jag lyfter blicken inser jag också att det blir aningen lättvindigt att skylla mina svårigheter på en diagnos jag inte ens fått bekräftat att jag har. Jag är alltså inte helt oskyldig till problemet kring diagnosfeber jag tidigare adresserade. 

Vid det här laget har jag ändå tagit mig igenom hela femton år av olika skolformer utan extra stöd och dessutom med toppbetyg (med stort undantag för universitetet). Mig veterligen har jag inte heller råkat skada speciellt många människor i min omgivning på grund av att jag inte kunnat behärska mina känslor. Min poäng är alltså att jag har många tendenser som pekar mot vad som är typiskt för ADHD, men eftersom det uppenbarligen inte har varit ett speciellt stort hinder i vardagen för mig kan det ju rent krasst bara vara en del av min personlighet. Ändå är det så frestande att slänga sig med att jag säkert är på spektrumet, det är någon konstig dragningskraft jag tycks ha till det.

När så många, inkluderat jag själv, identifierar sig med ADHD-symtom börjar jag undra var gränsen egentligen går mellan mänskliga drag och klinisk diagnos. Det är ju snarare ett normaltillstånd för människan att ha lite koncentrationssvårigheter och övertänkartendenser i så fall. Dessa egenskaper jag besitter är ju högst mänskliga och inte nödvändigtvis något som måste peka på att jag behöver en utredning och professionellt stöd. Tvärtom riskerar detta tankesätt att underminera de personer som faktiskt har stora svårigheter vilket i längden slår väldigt fel. 

Det kanske är dags att skärpa till sig och sluta med att skylla min ovilja till att laga matlådor och ointresse av att konversera med okarismatiska människor på att jag eventuellt har ADHD. Sån är bara jag helt enkelt..