Jag var ett grubblande barn. Klurade över stort och smått. Oroade mig en del. I jämförelse med mina systrar var jag nog lite lågmäld och kunde ibland uppfattas som aningen melankolisk. Kanske stämmer det till viss del, känsliga hjärtan som ännu inte riktigt kan uttrycka sina tankar har en tendens att bli svårmodiga. Emellertid höll jag nog mest på med harmlöst funderande. Jag funderade, mycket. Ville förstå och lära mig mer. Egentligen om allt, men främst fascinerades jag över människors liv och den fantasi som gömmer sig inuti oss. Jag slukade böcker som Allra käraste syster och Bröderna Lejonhjärta, liksom skildringar av asatron. Fann ro i att läsa på solbelysta gravstenar huserade på växtbeklädda kyrkogårdar. När solen gått och lagt sig var kyrkogårdens skuggor skrämmande, men när världen var vaken fylldes jag istället av vad som kanske varit deras berättelse. Inte sällan drogs mina tankar så småningom till de flickor vars liv skildras i Flickornas historia. Jag fängslades av deras liv, så olika mitt att jag till viss del tog det för att vara hittepå. Kunde nog inte helt ta in att flickor i min egen ålder arbetade, giftes bort, blev gravida och mördades. Istället blev deras historia en del av min fantasi; mina drömmar befann sig i svunna tider och skolgårdens lekar handlade om såväl balsalar som att söka sin egen mat. Skillnaden var emellertid att mitt narrativs flickor var fria och plockades fram mellan lektioner. I min värld fanns det helt enkelt inte flickor som behandlades som flickorna förr. 

Idag finns inte barndomens fantasi hos mig på samma sätt. Jag kommer ihåg när den förlorade sin plats i mitt medvetande, med starka känslor närda av hormoner och skam utvisades den till det djupa undermedvetandet. Under lång tid har den inte varit välkommen, förpassad till dåtiden. De historiska flickor som kommit till liv i mina lekar hade en efter en vandrat ut ur fantasin och sakta fått mig att inse att de varit verkliga. Med pumpande hjärtan och hår som fladdrade i vinden hade dessa verkliga flickor utsatts för saker jag förut inte kunnat förstå. Många hade sannolikt haft en livlig fantasi. Barndomens arv som sedan blivit en taktik för att skydda sig från en värld där de inte fick plats på samma villkor som pojkarna. De kanske drömt om att få läsa, vara riddare eller om att bara få vara barn. Eller till och med fantiserat om att flickor en dag i framtiden skulle vara fria, vilket vi på min skolgård fick ynnesten att i alla fall tro oss vara. Om de hört mina tonårstankar hade de nog skällt en aning, undrat hur jag hade låtit fantasin tappas bort. Försiktigt påmint om att man i ett liv fullt av tråkigheter har lov att själv fantisera och drömma. Att jag nog också ska hitta ett sätt att skydda mig på. En taktik för att, likt de, orka ta till sig och kämpa mot världens ondska. 

Att ge sig hän till fantasin och forma dessa drömmar har emellertid tagit tid. Jag har vetat att mina drömmars plats är fri från partiarkatets våld mot kvinnor och finns så långt härifrån att det närmast liknar världens ände. Samtidigt har jag i dimman av barnsligt hopp intalat mig själv om att samhället är så pass utvecklat att jag inte behöver slösa mina drömmar på det. Jag har tagit fajter, argumenterat och skrikigt för kvinnor men samtidigt blivit itutad att det inte längre behövs och att feminism idag snarare handlar om banal, mänsklig moral. Jag har skrattat bort tvångshångel, tafsningar och att jag med stor sannolikhet faktiskt blev drogad den där gången. Försökt att skydda mig med att det kunde varit värre. Nu är jag dock argare än jag någonsin varit. Jag kokar. Hela mitt väsen kokar för alla flickor och kvinnor som farit illa. Jag kokar över rädslan. Fantasin skyddar mig inte längre, men jag vet också att jag måste ha den för att orka kämpa. Jag måste skapa mig en önskan om vad platsen vid världens ände är. Skapa mig ett rum för hopp och återhämtning, där jag har chans att få andas en stund på en plats helt olik den vi känner, men som förhoppningsvis liknar vår framtid. 

Där borta vid världens ände finns en oändlig äng där alla världens blommor får plats. Vid ängens början finns en liten by med stenhus i alla tänkbara pastellfärger. Det är en plats där man är fri. Där alla barn får vara barn och sedan bli vuxna. Där ett fåtal mäktiga män inte styr diskursen. Där tjejer inte ens behöver önska att deras killkompisar erbjuder sig att följa dem hem efter krogen. Där kvinnors kroppar tas på allvar. Där flickor inte gifts bort till män. Där ingen har en väninna som blivit drogad på krogen. Där journalisten finns för att publicera hennes reportage från en ubåt. Där mamman kan sälja begagnade prylar hemma hos sig. Där systern får klä sig hur hon önskar. Där mostern är trygg med sin make. Där dottern alltid kommer hem efter en utekväll. 

Ja, där borta vid världens ände hade man aldrig tvingats önska sig en värld där kvinnor inte behöver vara rädda för män. Men, här är vi.