Flödet uppdateras. Bilder flimrar förbi. Våldsamma protester, människor på flykt. Konflikter reduceras till träffsäkra rubriker bara för att lika snabbt lägga sig i horisonten som en solnedgång, medan nästa nyhet sliter sig fram och tar över. Vi lever i en tid där nyheter inte längre är något vi aktivt söker upp, det är dem som hittar oss.  Enligt rapporten Svenskarna och internet (2023) sker över hälften av all nyhetskonsumtion idag via sociala medier, och nästan hälften av alla 18-24 åringar använder sociala medier som sin huvudsakliga nyhetskälla.

Detta innebär att vi inte alltid är beredda på vad vi möter. Den ena sekunden kollar vi på något underhållande, för att sekunden efter kolla på krig och någonstans där emellan dränkas av semesterbilder och skönhetsreklam. I början är det enkelt att känna medlidande. Bilderna dröjer kvar i ens hjärna, inbrända i minnet. Men efter ett tag flyter allt ihop, och gränsen mellan nyheter och underhållning suddas ut.

Det är inte bara en känsla, utan det syns också i hur vi agerar. Färre människor engagerar sig aktivt i nyheter idag, och allt fler väljer till och med att undvika dem helt. Var tredje svensk undviker nyheter för att de är för negativa, visar en rapport från SOM- institutet (2024).

Kanske är det inte så konstigt; när allt hela tiden blir mer tillgängligt blir det svårare att ta in på riktigt. Reaktionerna blir dämpade och kortvariga. 

Det handlar inte bara om hur mycket vi ser, utan också om hur det presenteras. Dagens media har ett ansvar att vara objektiv, men ibland blir objektiviteten en barriär mot verklig samhällsgranskning. Krig och katastrofer beskrivs ofta på ett sätt som suddar ut vikten och allvaret i ansvar och handling. Rubriker som ”Irans president bad om ursäkt- samtidigt attackerades grannländer”, “Grönlands hot- dansk kris utlöses” låter nästan som en väderrapport, något som bara händer av sig själv. Men samhällsförändringar är aldrig passiva händelser. De är resultaten av beslut och medvetna handlingar, och när språket väljer att sudda ut den kopplingen blir dessa händelser abstrakta, långt bort från vår förståelse och vårt ansvar.

Vissa skulle dock hävda att dagens ständiga nyhetsflöde kan fungera som ett verktyg för engagemang. Genom sociala medier har vi fler möjligheter än någonsin att ta del av världen runtomkring oss, att se konflikter och krig på nära håll och dela information. Men här finns det en viktig skillnad att uppmärksamma, att dela och sprida information på nätet är inte detsamma som att vara engagerad i förändringen. Denna tillgänglighet ger en skenbar känsla av delaktighet, en illusion av att vi agerar, när allt vi egentligen gör är att observera och sprida informationen vidare. Verklig förändring kräver mer; handling, uthållighet och viljan att kämpa för en kamp som inte alltid tillhör en själv. Risken är att vi förväxlar närvaro i flödet med aktivt ansvar, och därmed blir likgiltiga mitt i allt som ropar på vår uppmärksamhet.

Det är så lätt att förstå varför vi förblir passiva. Vi sitter här i vårsolen, med flödet som kontinuerligt matar oss med bilder av andras lidande, och känslan att vi faktiskt har makten att  göra något verkar avlägsen. Men kanske är det just här ansvaret ligger. Hos oss. Vi har möjlighet att se, att förstå, att påverka. Men för att det ska ske krävs mer än en snabb skroll eller ett klick. Vi måste stanna upp. Engagera oss. Låta bilderna och berättelserna ta plats så att vi kan göra något mer än bara känna. Vi kan inte förändra allt, men vi kan förändra något. Låt oss inte nöja oss med att bara titta på. Våga agera! Våga så att vi aldrig mer behöver säga att vi har blivit bländade, bländade av vår egen trygghet.