Vi har alla funderat över hur andra ser på oss. Anser han att jag är rolig? Är hon arg på mig? Ser läraren på mig som smart eller stökig, eller kanske ingendera. Det kan verkligen vara en djungel att sortera i alla andras tolkningar och kartläggningar av ens eget beteende. Jag minns själv vilket virrvarr de första lektions timmarna var. Alla nya människor. Alla nya fördomar. Alla nya tolkningar. Den första riktiga prövningen i socialt samspel och en början på en utveckling av den egna självbilden. Benen skakade av överbliven energi och blicken flackade av nyfikenhet på rummets alla elever. Vilka är de? Hur ser de på mig?
Faktum är att sökandet efter hur andra i vår omgivning ser på oss är en fundamental del av hur vi själva väljer att agera. Det kallas för spegeljaget eller spegelteorin och är ett socialpsykologiskt fenomen som styr och ställer över vår egen självbild.
Spegeljaget är en utbredd teori inom socialpsykologi som myntades av sociologen Charles Horton Cooley år 1983. Enkelt förklarat grundar sig teorin i att individen skapar sin självbild eller jaguppfattning genom samspel med omgivningen. Individen föds med en vag jaguppfattning som under livets gång formas utifrån interaktion och samspel med andra individer. Själva begreppet spegeljaget innebär att individen ser sig själv genom andra. Individen formar alltså sin jaguppfattning utifrån vad individen tror att dess omgivning förväntar sig av individen.
Med denna teori i åtanke kanske det inte var så konstigt att det spratt i benen på den sju åriga Oliver samtidigt som blicken flackade runt i klassrummet, hungrig att få veta vilken plats just han skulle få. Vem han skulle bli. Dessa första år av socialt umgänge lär sig barnet så mycket. En stor del i detta är hur man ska tacklas med andras förväntningar och syn på sig själv. Det är inte lätt. Om man ändå fick lära sig hantera spegeljagets effekter i skolan. Men det får man ju inte. Eller?
Jag har träffat Nina Eriksson, mångårig resurspedagog för barn i första klass med NPF-diagnoser och utbildad inom pedagogik och beteende, för att få en tydligare bild hur pedagoger hanterar och hjälper elever. Synnerhet elever med NPF-diagnoser (NeuroPsykiatrisk Funktionsnedsättning), i deras första anblick av spegeljagets svårtolkade reflektion.
Nina börjar med att förklarar att pedagogiken i skolan förr i tiden innefattade mycket konsekvenspedagogik. Konsekvenspedagogik innebär att eleven utsätts för konsekvenser utifrån resultat, beteende och agerande. En sådan konsekvens var till exempel kvarsittning för dåligt uppförande.
Denna pedagogik främjar spegeljagets dåliga sidor då den tydligt pekar ut en person som till exempelt stökig, smart, lat eller flitig. Detta tenderar att förstärka det utvalda beteendet och sinkar andra sidor hos eleven. Nuförtiden har man istället gått över till en mer salutogen inlärning.
–Det är så viktigt att alltid se det salutogent. En salutogen metod fokuserar på att lyfta det som barnet gör bra och dess styrkor så att barnet blir stärkt i sina förmågor och inte i sina hinder.
Nina utvecklar sedan följande kring pedagogens roll:
–Det är väldigt lätt att sätta eller få en stämpel om man inte är medveten om sitt bemötande. Vi som pedagoger har ansvaret att lyfta det som fungerar och se till att skapa en miljö där eleverna kan fungera så bra som möjligt. En miljö där de känner att de kan lyckas. Där fungerar ett salutogent tillvägagångssätt mycket bra.
Vidare menar Nina att det är extra viktigt att främja de fungerande sidorna när man jobbar med barn med en NPF-diagnos. Barn med funktionsnedsättning får ofta uppleva mer stämplar och fördomar av okunniga personer, vilket gör dem ännu mer sårbara för spegeljagets negativa effekter.
–Det blir lätt att skydda dessa elever från en yttre påfrestning på självkänslan. Det är väldigt viktigt att dessa elever får vara i skolan på samma villkor. Att de får vara delaktiga med de andra i samma ålder i den mån det går så att de inkluderas. Både för personen med funktionsnedsättning men även för de neurotypiska eleverna, så att de får en bild av att det finns en mångfald i världen. Att de inte skapar stereotypa bilder av hur man ska vara. Alla måste få vara med.
Nina utvecklar med att säga att:
– Just dessa barn med funktionsnedsättningar sätter inte lika lätt stämplar på varandra. De har en högre tolerans för olikhet än vad neurotypiska personer har. Vilket är väldigt fint och beundransvärt.
Hon fortsätter med att peka på att den huvudsakliga lösningen är inkludering och att visa på att olikheter finns. Om barnet förstår att det finns olikhet så försvinner en stor del av vikten kring att följa vad andra tycker eller rätta sig efter hur andra förväntar sig att man ska bete sig.
–Det är så viktigt att kunna vara olika och visa att alla är olika. Om man gör det försvagas effekten av spegeljaget. För spegeljagets funktion och effekt bottnar på ett sätt i en rädsla att vara utanför normen eller vara olik.
Nina avslutar med att peka på att man bär med sig mycket hur man påverkas som barn. Vad man får för föreställningar kring hur man behöver vara som person kan påverka mycket i vuxenlivet.
–Det är därför så viktigt att man både som pedagog men också som förälder lyfter barnets olika sidor och hjälper barnet att hantera andras förväntningar. Allt för att förbereda barnet för vuxenlivet och stärka barnet i sig själv. Det är en stor del av att vara pedagog och något vi jobbar med varje dag.
Fördomar, stämplingar och antaganden. Ja, så ser allas vardag ut. En process där rädslan för olikhet och den maniska viljan att kategorisera allt och alla leder till påtvingade attribut och en ofta laggande självkänsla. Nej. Gör som dessa pedagoger. Hylla olikhet, främja förståelse och testa att i den mån det går att lämna förutfattade meningar och kantiga kategoriseringar hemma. Strunta i vad andra tycker. Se dig i spegeln och fundera över vem du vill vara.
Vill du komma i kontakt med tidningen?
Detta gör du enklast genom att maila